Vårkumla kyrka ligger i den sydvästra delen av Falköping kommun, några kilometer från Kinneved och runt 6 kilometer från Vartofta. Kyrkan har många skatter såsom flera medeltida trästatyer, en runsten, flera liljestenar, en stavkorshäll, flera gamla så kallade svampstenar (gravstenar) och rester av medeltidsmålningar. Ett par kilometer från kyrkan finns också två stycken gånggrifter, varav den ena (som tyvärr är något kollapsad) tillhör en av Västergötlands största.
Vårkumla kyrka uppfördes någon gång mellan 1135-1250 och är en kyrka med rakslutet kor. Den ligger i ett mycket naturskönt område med vidsträckt utsikt bort mot Ålleberg i norr. Den gamla vägen mellan Kinnarp i väster och Vartofta i öster (Vårkumla hamnar nästan mittemellan, men närmare Kinnarp) har haft samma sträckning sedan 1600-talet.
Vapenhus härrör troligtvis från senmedeltid, likaså är kryssvalven senmedeltida (sannolikt 1400-tal). Kyrkan har takmålningar, om än mycket fragmentariska, från 1400-talets slut. De blev övermålade och överkalkade i slutet av 1600-talet och har bland annat föreställt rundlar med evangelistsymboler. Den enda figur som fortfarande är intakt är bilden av en knäfallande ängel. Enligt konsthistoriker Viola Hernfjäll kan detta röra sig om antigen Sankta Gertrud av Nivelles eller Kakukylla. Dessa två förväxlas ofta då båda har krona och samma attribut, nämligen möss som klättrar upp då dom och biter dom eller stör dom då de spinner garn. Båda anropades mot råttplågan och pesten. Det är nu svårt att se om några råttor klättrat upp på helgonet, men en del ojämnheter i färgen kan enligt Viola Hernfjäll tyda på att så kan ha varit fallet. En färgfläck framför figuren kan tyda på att det har stått en annan figur framför.
Sankta Gertrud av Nivelles (626-664) var dotter till den franske kungen Pippin d.ä och hon blev tidigt satt som aberdissa i det kloster hennes mor hade grundat. Hon ägnade sig åt att hjälpa sjuka, fångar, änkor, pilgrimmer osv och blev under medeltiden skyddshelgon för många sjukhus. Hon tillbads också av de som tänkte ge sig ut på resa. Med sin bön kunde hon fördriva råttor och möss som brukade störa henne då hon satt och spann. Kakukyllas ursprung är okänt men legenden berättar att honi fängelse var nära att bli uppäten av råttor. Sju råttor hotade henne med ”de sju dödssyndernas pestsmitta” och hon blev därför skyddshelgon mot råttplågan. I Tyskland hade hennes namn flera varianter, från Catubilla till Nivigella och det antas därför vara en förvrängning av Nivelles. Troligen har detta helgon uppstått genom folklig tradition och sammanblandning med Gertrud av Nivelles. Det kan möjligen ha varit så att Kakukylla var början på en besvärjelseformel mot råttor.
I koret har man kunnat urskilja ringar av trä i två av rundlarna, vilket kan tyda på att de innehållit bevingade evangelistsymboler. Det var ett vanligt kormotiv på den tiden. De målningar som har funnits på väggarna är det i princip bara färgfläckar kvar av så där går inte att veta vad det har varit. Målningarna konserverades av Olle Hellström 1934 och enligt honom har man kunnat urskilja flera målningsperioder. I valven i långhuset är den äldsta dekoren i svart och rött och i korvalven är det den yngre dekoren i gult, rött, svart och grått som har rekonstruerats. Denna tros vara från 1600-talet. De slutsatser angående målningarna som Viola Hernfjäll har dragit är att 1400-tals målningarna i likhet med andra från denna tid, var komponerade med motiv i rundlar med bladrankor emellan. Detta gäller valven, vad som har varit på väggarna vet man som sagt inte. Man vet heller inte vem som är målarmästaren. Många av kyrkorna i Skara stift har målats av Amund och hans verkstad, men målningarna i Vårkumla skiljer sig väldigt mycket från dessa så det bör vara någon annan målarmästare.
Enligt en osäker uppgift från 1757 ska kyrkan haft ett västtorn som raserades omkring 1670. Efter detta förlängdes kyrkan åt väster till nuvarande storlek. På norra sidan fanns förr ett kvinnoaltare där en Mariabild i ett skåp har stått. Denna bild flyttades till altaret vid en inventering 1829 och kvar av kvinnoaltaret fanns en pelikan och rester av träinredningen i skåpet (detta är borta nu). Kyrkan har flera gamla helgonskulpturer i trä, bland annat en tronande madonna, som kan vara den som tidigare var på kvinnoaltaret. Den är gjord i mitten av 1200-talet i ek och är 122 cm hög.
Fyra mindre helgonfigurer som troligtvis har ingått i ett altarskåp är tillverkade i slutet av 1400-talet.
Vid inventeringen 1829 var den dåvarande predikstolen placerad på östra sidan och hade vad som beskrevs som ”vanskapliga bilder”. Någon gång efter 1829 har man bytt predikstolen till den nuvarande i nyklassicistisk stil. Även läktaren tillkom efter 1829. Framme vid koret fanns två korbänkar. Altaruppsatsens träskulpturer beskrevs av inventeraren som ”bilderna likna mera missfoster än människor”. Mellan 1800-talets slut och 1934 pryddes väggen bakom altaret av en stor målning på duk föreställande himlen och änglar bland moln, utförd 1873. 1934 konserverades altartavlan av Olle Hellström och sattes tillbaka på sin rätta plats i koret. Den är gjord 1731 i provinsiell barock av J Cransbergh. Två större träskulpturer på var sida föreställer Mose och Jeremia.
I kyrkan finns en gammal medeltida järnbeslagen dörr bevarad. Denna hade gömts undan i klockstapeln, men 1934 togs den fram igen och sattes in som ytterdörr i vapenhuset. Vid en renovering 1997 flyttade man den dock till sin ursprungliga plats, vilket är mellan vapenhuset och kyrkorummet. Man hittade även rester av kyrkans norra ingång samt kunde konstatera att västväggen är medeltida och eventuellt en rest av det raserade tornet.
Klockstapeln är från 1823 och har två handringda klockor! Det är bara ett fåtal kyrkklockor i Sverige som inte har motoriserats utan fortfarande rings för hand. Från mitten av maj till augusti ringer medlemmar ur hembygdsföreningen i kyrkklockorna för hand, måndag till fredag kl 19.
I vapenhuset finns flera liljestenar och en stavkorshäll samt en gravhäll med runor (Vg138) som är från 1200-talet. Gravhällen är intressant och ovanlig då den har runor som är gjorda som en vers med slutrim. Runorna lyder på modern svenska: ”Här ligga far och son, de två, Hedin och Enar, de hette så”.
På kyrkogården finns ett flertal gamla gravhällar på marken, vilka antagligen har legat inne i kyrkan. Texten på dessa har slitits bort av tidens tand. Det finns även flera gamla så kallade svampstenar från 1600-talet. De gamla gravstenarna och gravhällarna står blandat med de nya på kyrkogården, vilket jag tyckte var läckert. Vid ingången till vapenhuset står även en runsten (Vg139). Den är daterad till 1010-1050 och är av gnejs eller rödgrå granit (uppgifterna går isär) och är 160 cm hög. Nedre delen av inskriften saknas tyvärr. Den har suttit inmurad i kyrkan, men fick sin nuvarande plats 1938. Inskriften lyder översatt till modern svenska: ”…göt(?) reste denna sten efter Gudmund, sin fader, Ruggas (?) son, en mycket god (man)”
På väg till kyrkan finns en milsten samt en på väg från kyrkan till gånggrifterna. Milstenarna sattes upp vid varje hel-halv-och kvartsmil och det var utbildade lantmätare som satte upp dom. Man behövde veta exakt hur långt skjutsbonden hade kört eftersom att denne sedan skulle ha betalt. Man satte en mil till 18000 alnar (10688 meter).
Gånggrifterna ligger på en kulle ca 2 km från kyrkan. Det är två gånggrifter varav den ena har kollapsat något. Den är en av Västergötlands största. Falbygden är ett centrum för gånggrifter, här finns ca 270 av Sveriges 400 kända. Vårkumla socken har totalt 7 stycken. Gånggrifterna uppfördes efter samma princip; gravkammaren orienterades i nord-syd riktning och gången därifrån öppnade sig mot öster. Det krävdes ingenjörskonst, god organisation och fysisk kraft för att lyckas med uppförandet. Varje stenblock väger ca 20 ton! Väggstenarna i gång och kammare ställdes på plats i grävda rännor och ”nyckelstenen” låste konstruktionen. Glipor i kammarens väggar tätades med plattor av skiffer och kalksten. De på Falbygden byggdes omkring 3500-3100 år f.Kr. De uppfördes ofta på krön av låga förhöjningar och ett stycke ifrån människornas boplatser. I dessa kan flera personer ligga begravda. Gånggrifterna ersatte de så kallade dösarna.
Vårkumla tog hem titeln ”Skaraborgs vackraste ortnamn” i en tävling 2013. Ja visst är namnet vackert!? Namnet skrevs år 1397 som Warakumbla och efterleden innehåller plural av kummel, ‘(grav)minnesmärke’. Förledens tolkning är oklar, den kan innehålla várar, ‘högtidlig’. I socknen finns gott om fornlämningar; de redan nämnda sju gånggrifterna, tre hällkistor, gravrösen, stensättningar, tre runristningar och två mindre gravfält. Socknen fick också utmärkelsen ”Årets Falbygdssocken” år 2007.
Nedan följer lite blandade bilder från kyrkan och omgivningarna.
Jag tycker att Vårkumla kyrka, gånggrifterna och omgivningarna runt omkring var väl värda ett besök! Jag gick från närmaste busshållplats som är Länsmansgatan, Falköping, så det blev ett gäng kilometer tur och retur men det var en trevlig promenad! Väldigt fina omgivningar och utsikten bort mot Ålleberg var inte fy skam. Ett väldigt stort plus är att denna kyrka är en så kallad ”öppen kyrka”, vilket innebär att den automatiskt hålls öppen varje dag, året runt, som jag har förstått det. BRA där svenska kyrkan!! Så ja, jag kan verkligen rekommendera denna lilla utflykt!
Alla foton tagna med Nikon Z6 och 28-75mm f/2.8
På jakt efter kulturhistoria 
Lämna en kommentar