På jakt efter kulturhistoria

Ransbergs kyrka ligger söder om sjön Örlen och några kilometer väster om Fagersanna, Tibro kommun. Ransbergs socken ingick i Vadsbo härad och är mestadels en kuperad skogsbygd med inslag av odlingsbygd. Ransbergs kyrka är en av Västergötlands få kyrkor från gotiken, vilken i Norden främsta varade från ca 1235 och fram till 1435. Kyrkan i Ransberg är från slutet av 1200-talet.

I slutet av 1200-talet uppfördes en liten kyrka på platsen, som idag utgörs av koret i den nuvarande kyrkan. Traditionen säger att det var cisterciensermunkar som uppförde kyrkan, likaså Mölltorps kyrka. Det löpte nämligen en gammal väg genom dessa bygder, som flitigt nyttjades av munkarna i Varnhem och Alvastra. Alvastra dominerade även markägandet i bygden. Munkarna använde sedan kyrkan som rastställe på dessa vandringar.

Skara stifts få sockenkyrkor som kan vara från den gotiska tiden finns i en koncentration till Vätterbygden. Typiskt för den gotiska planformen är att den saknar ett markerat kor, vilket gör att den får en rektangulär form. Detta är typiskt för det uppsvenska kyrkobyggandet.
Förändringar i liturgin under 1200-talet gjorde att man gick från slutna kor som var skilda från långhuset, till öppna kor som var väl synliga från långhuset. Detta så att församlingen kunde följa med i mässan. Som ett led i detta så vidgades triumfbågarna i de flesta kyrkor. Ransbergs kyrka är en mellanform. Utvändigt är det ej markerat medan det invändigt skiljs av en vid båge och avslutas uppåt av ett ribbkryssvalv med skulpterade sandstenskonsoler, liknande de som påträffats i Skara domkyrka.

Byggnadsmaterialet i kyrkan är grovt tuktad gråsten vars konturer avtecknar sig under putsen. Dörromfattningarna är dock gjorda i kvaderhuggen sandsten.
Ribbkryssvalvet är i tegel, vilket var ett byggnadsmaterial som introducerades under 1200-talet och det ledde till valvslagningar i flera av stiftets kyrkor.

Kyrkans klockstapel är riktigt häftig. Den är med sina 24 meter faktiskt det högsta medeltida klocktornet i Sverige. Byggt i slutet av 1300-talet av träd som har vuxit i Östergötland då så stora träd inte fanns i närheten av Ransberg. Stommen består av 12 st kraftiga stolpar och tornet väger hela 55 ton. År 1666 genomfördes en renovering då det var stor risk att tornet skulle välta eftersom den ursprungliga syllen var helt genomrutten. Den nuvarande toppen på tornet fick den 1760 och då fick tornet även tjärade spån på utsidan. Ljudluckor och fönster tillkom i slutet på 1800-talet. De två klockorna i tornet är omgjutna i början av 1800-talet.
Vid en arkeologisk utgrävning fann man två gravar i golvet, vilka var från 1600- och 1700-talet, samt en medfaren kristusfigur.
2013 renoverades klocktornet igen. Det lutade då betänkligt åt öster. Allt virke som gick att använda återanvändes. Klocktornet är nu räddat för lång tid framöver!

Under 1600-talet smyckades kyrkorummet med predikstol och altaruppsats i barockstil. Den gamla altaruppsatsen används inte längre, men två av konsolerna med figurer ifrån den inkorporerades i nummertavlorna. Detta skedd under slutet av 1800-talet.
Predikstolen från 1685 gjord av Andreas Schmaltz, står fortfarande kvar i kyrkan.
Två äldre dopfuntar har funnits, men sålts och sedan försvunnit. Den nuvarande funten är från 1930-talet.

De takmålningar av bland annat bibelcitat som finns i koret är från 1600-talet och dessa konserverades 1930.
1760 så utvidgades långhuset västerut och triumfbågen vidgades troligtvis i samband med detta. Väggarna dekorerades med målade draperingar kring fönstren, vilka vid denna tid troligtvis fick sin nuvarande form. Läktaren tillkom samt att taket blev bemålat i rokokostil. Av fönsterdraperingarna återstår endast en del rester.

1848 rådde andra ideal inom den kyrkliga konsten så då renoverades kyrkan i enligt nyklassicistiska ideal och takmålningar samt väggdekorationer överkalkades. Man tog bort den gamla altaruppsatsen då man tyckte att koret upplevdes som för mörkt. Ett rundbågigt fönster upptogs i östgaveln. Man satte upp ett tidstypiskt förgyllt träkors med en Jahvesol istället för altartavlan. Detta kors flyttades dock 1891 till klockstapeln och ersattes av ett litet vitt träkors med förgyllningar.
Man tog även ned läktarbröstet och ersatte det med en balustrad av svarvade dockor.
Vapenhuset revs och ersattes av ett nytt i nygotik och man tog även ned den gamla medeltida dörren och lade undan den.
Den vackra glasmålningen i koret är utförd 1960 av Harald Lindberg. Den föreställer skildringar från kristendomens äldsta tid i Västergötland.

1930 skedde en stor restaurering för att återställa kyrkan till det utseende den hade innan 1800-talets ingrepp. Läktarbröstet som hade varit i privat ägo sedan det togs ned, återinsattes. Man hade installerat ett brädtak 1891 och det revs ned, vilket gjorde att rokokomålningarna i taket upptäcktes. Dessa kopierades över på ett nytt brädtak som sattes in. Några plankor av det gamla brädtaket hänger på väggen i vapenhuset, ovanför en gammal kyrkokista.
Man konserverade de fragmentariska resterna av draperimålningarna och bibelcitaten i korvalvet. Övriga valvmålningar var dock dessvärre alltför fragmentariska för återställas.
Predikstolens färger återställdes också vid denna restaurering.

1970 var det dags igen. Denna restaurering syftade till att framhäva kyrkans medeltida arkitektur. Vapenhuset i nygotisk stil som byggts 1891 ansågs nu bryta mot denna medeltida karaktär och förändrades därmed. Detta trots ett visst motstånd från Riksantikvarieämbetets håll. Man återinsatte nu den medeltida dörren som man tidigare tagit ned och lagt undan. Kvaderomfattningen i sandsten kring den ursprungliga sydportalen knackades fram och många fler åtgärder utfördes. Dörren till sydporten är mycket vacker med två grova furuplankor försedda en smidd dörr ring med drakhuvud och ornerade beslag. Dörren är täckt med så kallade bomärken som ett bruk som var vanligast fram till 1800-talet. Bomärken är som ett sigill/signatur, personligt eller gårdsbundet och det ärvdes oftast inom släkten.

 

Troligtvis är även kyrkans sakristia medeltida och den har en medeltida järndörr och portalen har en sandstensomfattning. På utsidan av sakristian finns en inmurad liljesten från 1200-talet.
I kyrkan finns ett gammal (och trasigt) triumfkrucifix från senare delen av 1200-talet.

Namnet Ransberg kommer troligtvis från prästgården. Efterleden berg syftar troligtvis på höjden Ranekulle som ligger vid kyrkan. Förleden innehåller troligen ramn, ‘korp’ och används här kanske som mansnamn.

Det finns lite olika sägner kring höjden Ranekulla. En av dem förtäljer att det ska vara gravplats för en kung Rane. Andra sägner nämner dock Rane som en jätte. Sägnen om jätten Rane berättar att prästen och jätten tvistade om vem som skulle bygga kyrkan. De höll ett vad som sa att prästen skulle gissa namnet på jättens nyfödde son. Gissade han rätt fick han döpa jättens barn och jätten fick bygga kyrkan. Kunde inte prästen gissa rätt så skulle jätten döda prästen. Prästen funderade och så kom han på att ta sig ner till jättens bostad en kväll. Han fick då höra hur jättens hustru sjö för det lilla barnet: ”sov nu lille Rane”. Dagen därpå frågade prästen jätten: ”Har du bestämt vilken dag vi ska döpa lille Rane?”. Jätten blev då rasande och tog ett tag i berget och slängde det i sjön Örlen, det blev då Fläskön (som ligger ute i Örlen). Jätten fick bygga kyrkan och prästen döpa den lille pojken. Så blev socknens namn till och kyrkan byggdes. Jätten svor dock en ed att rappningen på kyrkans östra gavel aldrig skulle sitta kvar.
Rätt kul och intressant med sådana här sägner, eller hur?

Något som inte är en sägen däremot är att Ranekulle tydligen ska ha använts som galgbacke. Den sista som hängdes där var en ung flicka som varit piga i Prästgården. Hon blev gravid och födde ett barn. I sin förtvivlan över detta dränkte hon barnet i kvarndammen i Hönsa. När detta uppdagades hamnade hon inför tinget i Ransberg. Hon dömdes till hängning. Domarna bestod av nämndemän och prästen. Tydligen var det prästen som var fadern till barnet, vilket alla visste om….
Hemskt kvinnoöde!

På kyrkogården finns en gammal kulturgravsten samt en rekonstruktion av hur den ser ut eftersom den är så sliten så det knappt går att se något på den. Den är över en Laurentius Wollin som 1688 blev pastor i Ransberg.

Några sista bilder.

Det här var en mycket fin och trevlig kyrka med ett riktigt häftig gammalt klocktorn! Inte helt vanligt med klocktorn som är så pass gamla. Även nere vid sjön Örlen var det väldigt fint. En populär badplats, camping och ett ställe som sålde riktigt goda pizzor fanns det där.
Jag kan absolut rekommendera den här kyrkan. Öppettiderna var bra också så man behövde inte ringa och be dem låsa upp. Alltid ett plus!

 

Alla foton tagna med Nikon Z6 samt 28-75mm f/2.8

Välkommen