På jakt efter kulturhistoria

Belägen på Hökensås västra sluttning ca 15 km söder om Tidaholm står Velinga kyrka med sitt karaktäristiska utseende med ljusa fogar, mörka sandstenskvader och medeltida stendetaljer. Området bjuder på en härlig och vidsträckt utsikt över den omgivande bygden. Namnet skrevs år 1225 som Widlungum och innehåller vidher som är fornsvenska för skog, samt troligtvis lung, som betyder sandås, grusås. Och visste ni att Eddie Meduza sjunger om Velinga i sin låt ”En rock i Velinga”?

Vackra Velinga socken vid Hökensås består av odlingsbygd i väster och skogsbygd i öster. Här finns runt ett 15 tal fornlämningar, vilket inte är så mycket. Jordmånen är till stor del mager och under forntiden kunde den troligtvis inte föda en större jordbruksbefolkning.
Kyrkan är troligtvis bygd i slutet på 1100-talet och på 1700-talet revs det gamla koret och kyrkan fick sitt nuvarande tresidiga kor. Större delen av långhuset är det gamla medeltida.
Det finns två tympanon i kyrkan, ett som sitter på utsidan ovanför porten och ett sitter på insidan. Det som sitter på utsidan har troligtvis över den gamla sydportalen. Den är huggen i ljus sandsten och föreställer en stående biskop i mitten. Han håller sin vänstra hand på bröstet och en kräkla (stav som bärs av biskopar) i sin högra hand. Till höger om honom syns en ridande man med knäppta händer och till vänster om honom något som ser ut som en kulle eller ett berg. Samma motiv finns på tympanet i Valstads kyrkas tornportal. Utöver motivet finns andra likheter i designen av figurerna så som att de alla har platta, breda kroppar och cirkelrunda huvuden och mycket smala armar. Dessa liknar figurerna från Södra Vings kyrka samt dopfunten från Ottravad. Det anses att likheterna är så stora att man kan tillskriva dem samma mästare, nämligen Ottravadmästaren. Han var en anonym mästare, verksam som stenhuggare runt Falbygden i Västergötland.

 

Det andra tympanet, inne i kyrkan, har ingen likhet med den utanför kyrkan. Detaljerna har försvunnit då den länge legat utomhus som fottramp i klockstapeln! Den sattes upp på sin nuvarande plats vid en restaurering 1941. Den är högre och mer kupig än det andra tympanet samt att den är huggen i en annan typ av bergart. I mitten syns en sittande man som höjer sin högra hand och med den vänstra håller han en bok framför sig. På vardera sidan om honom knäböjer två män som håller något i sina händer. Bilden har tolkats som att det är Kristus eller Gud i mitten och männen är Kain och Abel som håller i en kärve respektive ett lamm. Detta tympanon har en gång suttit över västra dörren, men togs sedan ned, troligtvis 1688 då kyrkan fick vapenhus. Det var då det placerades i den då nyuppförda klockstapeln som uppfördes 1686. 

Vid en allmän inventering av kyrkorna i Skara stift år 1583 kan man läsa om att Velinga kyrka var ganska illa åtgången och man skulle behöva hjälp med reparationerna. Från 1650 förbättrades den ekonomiska situationen något för många kyrkor och även Velinga kyrka reparerades omfattande under senare hälften av 1600-talet. Bland annat så byggdes läktaren (1665), kyrkan fick nya bänkar, norra kyrkväggen lagades, nya fönster osv. Velinga kyrka hade beviljats att uppbära kollekt från Skara- och Göteborgs stift för reparationskostnaderna. Per Brahe d.y. bidrog en hel del till upprustningen och 1662 skänkte han även en predikstol till kyrkan och bekostade till stor del en ny altartavla. Predikstolen som Brahe skänkte var nog dock i dåligt skick för redan 1686 har bildhuggaren Ambiörn Jonsson fått betalt för en ny. Vissa delar av den gamla altartavlan ska tydligen finnas kvar i kyrkans ägo. 

Under 1700-talet revs det gamla koret och ett nytt tresidigt kor byggdes. En ny sydportal gjordes också uppe vid koret och långhuset fick nya fönster. Kyrkan fick även en ny predikstol och altartavla. Båda är tillverkade av Johan Ullberg år 1776. Han föddes på Måssagården i Velinga 1708 och hans far var Johan Ullberg d.ä. som också var bildhuggare. Johan Ullberg d.y. flyttade till Finja i Skåne där han hade verkstad. Verken i Velinga blev troligtvis hans sista då han avled år 1778.

Vid trappan till predikstolen finns en porträttgravsten från 1687. Den är över häradshövdingen Tyres Gunnarsson och hans hustru Anna Andersdotter Stille. Denna har hängt på korväggen men flyttades 1752. Tyres Gunnarsson skänkte år 1668 ett epitafium som numera hänger på väggen ovanför 1100-tals dopfunten. Det är en oljemålning föreställande Kristi gravläggning och därunder en bild av donatorn, hans hustru och alla deras barn. Tavlan målades av Johan Werner. Under en tid förvarades tavlan i förrådsboden då man i slutet av 1800-talet ställde undan den. Vid en restaurering 1941 plockades den fram och hängdes återigen upp på väggen på sin gamla plats.
Dopfunten hittades för övrigt i vedboden under ett lager med ved, när man år 1918 gjorde en inventering av konstnärligt och historiskt värdefulla föremål. På en teckning från 1899 syns den ute på kyrkogården. Där kan den ha stått länge, då den är mycket starkt vittrad.
Votivskeppet som hänger nere i långhuset vid läktaren är också skänkt av Tyres Gunnarsson. 1918 (året då man gjorde ovan nämnda inventering) fanns skeppet ute i redskapsboden och var väldigt trasigt och med nästan all färg avflagad. Den restaurerades 1923 och hängdes upp på sin gamla plats. Det är ju för väl att man mer och mer har börjat värdesätta kulturhistoriskt värdefulla föremål för de blev verkligen inte alltid så bra behandlade förr!
Tyres Gunnarsson med familj är begravda i den Hadelinska gravkammaren under kyrkans golv.

Även under 1800-talet skedde en del förändringar, tex fick kyrkan nytt vapenhus 1810, ny inredning på läktaren 1834 och en orgel år 1888. Kyrkan hade inte haft någon orgel innan så detta blev deras första. Man bytte även ut den gamla bänkinredningen från 1680-talet (den nuvarande som är i kyrkan nu är dock från 1941). En ny sakristia byggdes 1881. Den gamla hade varit så fuktangripen och i så uselt skick att man inte kunnat förvara kyrksilvret där, utan det hade istället förvarats hos församlingens komminister. 

År 1858 diskuterades och antogs ett förslag om att förse kyrkan med torn. Det blev aldrig något utav det för redan året efter beslutades att klockstapeln skulle repareras istället.

Utefter kyrkväggen står några gamla gravstenar troligtvis från 1700-talet eller slutet på 1600-talet. Där ligger även ett skulpterat stenblock. Det har troligtvis hört till en portalinfattning och härstammar antagligen från Ettaks gamla kyrka som revs 1720 (numera är den en ruin). Stenar därifrån återanvändes nämligen till olika saker i Velinga kyrka och även Härja kyrka. Kyrkan i Ettak har varit kungsgårdskyrka. Ettak är känd för sin kungsgård som har legat där och både Valdemar Birgersson och Magnus Ladulås har uppehållit sig i kungsgården. Det har även utkämpats ett slag i Ettak år 1277, slaget vid Ettak. År 1691 införlivades Ettaks socken i Velinga socken.

Kyrkan har i sin ägo en mässhake i röd sammet från 1670 och denna är fodrad med tyg från en ännu äldre mässhake vävd på 1500-talet. En annan intressant inventarie som kyrkan har är tre bevarade så kallade kungsringningskors. Man ringde i dem när ett kungligt dödsfall inträffat och första gången ett av korsen användes var vid Karl XI:s död år 1697.

Nedan följer lite blandade bilder från kyrkogården.

Detta var en fantastiskt trevlig kyrka att besöka och den ligger så fint uppe på kullen och blickar ut. Man har så härlig utsikt över bygden när man står där vid kyrkan. Jag har alltid varit väldigt förtjust i Tidaholmstrakten som jag tycker är mycket vacker och jag får uppfattningen att mycket gammalt är bevarat här. Denna dagen åkte vi runt och besökte flera kyrkor som låg med inte många kilometers mellanrum (blir inlägg om dessa kyrkor också så småningom!) och som sagt så känns småbyarna i dessa trakter så väldigt charmiga och gemytliga! Rekommenderas starkt att göra ett besök här!

Alla foton tagna med Nikon Z6 samt 28-74mm f/2.8

Välkommen