På Åsle Tå känns det som att färdas tillbaka 100 år i tiden. Här har flera gamla stugor och inredning bevarats till eftervärlden, varav flertalet står på sina ursprungliga platser. Personer som har bott i stugorna levandegörs genom informationsskyltar utanför stugorna som berättar om vilka personerna var och lite ur deras liv. Hälften av de 20-tal stugor som fanns här för hundra år sedan står kvar som vittnesbörd om det dåtida samhället. Även om karaktären nu mer är mer av museum-liknande art så ger den ändå en autentisk inblick i livet för samhällets lägsta klasser vid denna tid. Man kanske har svårt att föreställa sig det nu, men under en period på slutet av 1800-talet myllrade det av folk utefter bygatan, vilka bodde här på ”Tån”.

År 1916 skrev rektorn vid dåvarande Stenstorp folkhögskola: ”I Åsle nu genom skiftet till största delen sprängda by, finns flera ryggåsstugor samlade än på något annat ställe i Västergötland. I den vägen mäter sig intet med Tån i Åsle. Än i dag slingrar sig den lilla bygatan fram mellan låga stugor, inbäddade, stundom nästan kvävda, i den yppiga grönskan.” När detta skrevs var varenda stuga bebodd. Dåvarande kyrkoherde i Åsle försökte väcka intresse för bevarande av denna miljö, men idén möttes inte till en början av någon vidare entusiasm. Men lantbrukaren i Pilagården, Emil Johansson, funderade över idén och kom så småningom att bli den pådrivande kraften för starten av en hembygdsförening. 

1923 nådde diskussionerna om att bevara miljön till konkret handling. Det hölls ett möte i Åsle skola och där beslöt man att bilda en hembygdsförening för Åsle, Mularp och Tiarp. Föreningen köpte en av ryggåsstugorna för 12 kr och den kom att agera som hembygdsmuseum. Föreningens uppgift skulle bli att bevara hela bebyggelsen på Tån. Medlemsavgiften var en krona och inte förrän 50 år senare höjdes den till 2 kr. Undantaget var under 30-talet då avgiften sänktes till 10 öre p.ga all arbetslöshet och depressionen. I slutet av 30-talet fick föreningen allt fler intresserade medlemmar och fler och fler turister. 1937 besökte 650 personer Åsle Tå och drygt 10 år senare var siffran uppe i 4000 personer. Skolklasser började komma från hela Västsverige och än idag är det vanligt att skolor har studiebesök i denna unika miljö. I modern tid är besöksantalet i genomsnitt ca 25 000 per säsong! Föreningen har undan för undan köpt stugorna i Åsle Tå och numer står de som ägare till samtliga. Den sista inköptes 1991. Under de senaste 20-30 åren har bebyggelsen även kompletterats med ytterligare byggnader tex en äldre ladugård, så kallad skiftesladugård. Den byggdes 1840 på Mauritzgården i Åsle och flyttades till Åsle Tå i slutet av 60-talet. Några år senare donerades Kallbergs visthusbod och flyttades hit från Tiarp. Möblering och övrig inredning i stugorna har man försökt  återställa i ursprungligt skick så långt det varit möjligt. 

Tåar har funnits på flera platser i Sverige, men idag finns ingen som är så välbevarad som i Åsle. Fram till laga skifte 1841-1843 var Åsle by belägen norr om bäcken Kolaforsen. Söder om bäcken fanns ett markområde som ursprungligen var avsatt satt användas som vattningsplats för byns djur. Tå-området fick med tiden även en annan funktion. Där fick nämligen de som inte hade egen mark bygga stugor. På kartor från början av 1700-talet finns några enstaka hus. Av kyrkböckerna framgår att det mest var äldre som bodde där. År 1744 föddes det första barnet på Tån, vilket tyder på att även yngre familjer började bosätta sig där. Befolkningskulmen nåddes omkring 1880, få fanns ett 20-tal stugor vilka beboddes av 85-90 personer. Av dessa var 35 stycken under 16 år. Därefter dalade invånarantalet, vilket bland annat berodde på utvandringen till Amerika och industrialiseringen. 

I Åsle fanns inte så mycket jobb annat än arbetskraftsbehovet inom jordbruket och bränneriet i Svartarp. Tåborna fick också konkurrera med soldathustrur och barn om de ganska fåtaliga jobben. Befolkningsökningen på Tån 1840-1880 kan delvis förklaras med att laga skifte medförde omfattande nyodlingar och krävde arbetskraft till detta. Men när arbetet var slutfört samt ett jordbruk som mer och mer började mekaniseras gjorde det att befolkningen sjönk igen. 1890 fanns här 42 personer och 1910 bodde här endast 13 vuxna, inga barn. Omkring 1970 flyttade den sista bofasta invånaren härifrån. 

Tåborna, eller Tåarna som de kallades, arrenderade en liten jordbit av bönderna och avgiften betalades varje år till byns ålderman på bystämman. De ägde sitt lilla hus och odlade på de små åkerlapparna och de hade djurskötsel i liten skala. Att de hade egna djur var en gammal sedvänja och redan på 1600-talet beslutades om en avgift för att djuren skulle få beta, som Tåarna betalade till kyrkan. Avgiften glömdes så småningom bort så deras kor och får betade fritt. Hos bönderna fick Tåarna sätta potatis mot dagsverken. De tjänade en del om vintrarna vid spannmålströskning, då fick de var tolfte tunna råg i avlöning, samma gällde för havre. Dagspenningen var inte stor men de lejda fick för det mesta middag och när de gick hem för dagen kunde de få en kaka bröd och ibland en kruka mjölk. Arbetsdagarna var långa. De började så tidigt som möjligt och jobbade fram tills att det blivit så mörkt att man inte kunde fortsätta. Tåarna hade också arbete på mossarna om våren när torven togs upp. Tåborna fick mot betalning eller dagsverken ta upp torv ur mossarna för husbehov. När torven var torr var det ett bra och billigt bränsle. Vissa somrar var så regniga så då fick man vänta till vintern då mossen frös, innan man kunde ta upp torven. Bönderna i Åsle var hjälpsamma och såg till att Tåborna fick hem torr torv. Många av tåarna var fattigfolk, ”löst och ringa folk”, som det står i gamla protokoll från sockenstämmor i slutet av 1700-talet.

Under 1880-talet när invånarantalet var som störst bodde här även duktigt yrkesfolk och hantverkare av olika slag. Här fanns samtidigt en smed, sex skomakare, fyra murare, sex snickare, två skräddare, två urmakare, två mjölnare, två orgelbyggare m.fl. Hit kunde Åslebönderna vända sig och få hjälp med allt möjligt. Vulcans tändsticksfabrik i Tidaholm blev en viktig inkomstkälla för flera av familjerna på Tån. De tillverkade tändstickslådor i sina hem som en körkarl kom och hämtade var fjortonde dag. De Tåare som var friska och arbetsföra levde ofta inte sämre än bondefamiljer med mindre hemman. 

Tåborna odlade örter och medicinalväxter i sina trädgårdar. Än idag är vissa av dessa växter bevarade och sköts om och är intressant för den som vill studera den folkliga örtmedicinen. Denna var ända till en bit in på 1900-talet den dominerande läkekonsten. Kvinnorna lärde sig huskurer på samma sätt som de tillägnade sig matlagningskunnande. 

Nyare stugor hade fyrkantiga järnspisar som förutom matlagning också kunde användas för att få värme. I de äldre stugorna hade man öppna eldstäder där man murat in en järnarm så man kunde hänga upp en gryta över elden.

Alla stugor är öppna så man kan gå in och kika (du kan dock inte knalla in och kika inne i rummen utan du får stå utanför rummen så att säga). Nedan följer bilder på stugorna och lite information kring dom.

Majes ryggåsstuga är den äldsta och minsta ryggåsstugan på Tån. Stugans yttermått är 6×2,4 meter. Stugan har ursprungligen stått i Mularp och där tjänstgjorde den som soldatboställe, men den flyttades till Ålse Tå i mitten av 1700-talet. Gavelfönstret var från början inte större än sidofönstren, men ”Skölta-Kajsa” som bodde här under mitten på 1800-talet, lät sätta in det större fönster vi ser idag, då hon tyckte det var för mörkt i stugan. Detta ansågs högfärdigt av de andra Tåborna och de kom att kalla stugan för ”glasskåpet”. Efter ”Skölta-Kajsa” flyttade ”Halta-Maja” in i stugan. Hon var handikappad efter att en tjur stångat henne i ena benet och eftersom hon inte hade fått ordentlig läkarvård hade hon så stora problem att hon inte längre kunde gå utan fick krypa fram. Under en tid bodde en annan kvinna hos henne, vars händer var förtvinade. Det sades att gummorna kompletterade varandra – ”den ena hade fötter och den andra händer”.  ”Halta-Maja” bodde i stugan fram till sin död 1908 och hade då bott i stugan i 25 år. Några år efter hennes bortgång flyttade Gustava Mathilda Andersdotter in och bodde här fram tills hon avled 1927. Efter det köpte hembygdsföreningen stugan. 

Smålänningens stuga är uppförd omkring år 1850. Takhöjden är endast 153 cm. Johannes Hallberg, hans hustru Johanna och deras fem barn var de första som bebodde denna stuga. De hade en liten diversehandel inrymd i den lilla kammaren innanför förstugan och där sålde de b.la kaffe, socker, sill och snus. Hallberg och en som kallades ”Tjuva-Moberg” var ökända för sina tjuverier och kanske var det i ett försök att bli kvitt tjuvarna som socknens sundhetsnämnd beslutade att dessa båda skulle bli likbärare, då en koleraepidemi hotade på 1850-talet. Koleran kom dock aldrig hit så de behövde aldrig bli några likbärare! År 1888 flyttade ”Smålänningen” Sven Petter Johansson, hustrun Anna-Kajsa och barnen August och Emma, in i stugan. Sven Petter arbetade på bränneriet i Svartarp samt som dagsverkare åt bönderna. Hans hustru ansågs vara den skickligaste spinnerskan på hela Tån. Efter föräldrarnas död bodde Emma ensam kvar i stugan fram till sin egen död 1941. 

Hommans-Larsa, Hommans-Nisa stuga och Friarekammaren. Hommans-Larsa och Hommans- Nisa är en dubbelstuga och är uppförd efter laga skifte på 1840-talet. Bröderna Hoffman (som de hette) lyckades få tag på tillräckligt med timmer från rivningen av de gårdar som då flyttades ut. Lars bodde i sin del av stugan med hustru och sex barn och han hade sin far inhyst i stugan. Hans far, Anders, arbetade som kyrkvaktmästare ända till sin död 1862. Han fick betalt in natura; en brödkaka, ett ”fårlår” och en korv från varje hushåll. När han gick sin runda för att hämta sin lön brukade han även få en sup eller två. Lars efterträdde sedan sin far som kyrkvaktmästare, men han fick dock en kontantlön på 25 kr utöver naturförmånerna. Efter Hommans-Larsas och hans hustrus död flyttade Charlotta Dahlberg, torparänka från Svartarp, in i stugan och bodde här fram till 1930.

Hommans-Nisa bodde i den andra delen av stugan med hustru och sju barn. Nils var smed men arrenderade även en del torpjord och byggde en ladugård som senare såldes till ”Fjäll-Sven”. Han var även en duktig fiolspelare och anlitades tex till bröllop. Sista personen som bodde i stugan var Herman Partout och han bodde här några år i början på 1920-talet. Han flyttade sedan till Haga ålderdomshem i Tidaholm.

Friarekammaren användes mest som visthusbod men även som sommarbostad åt de yngre barnen samt som träffpunkt för Tåns ungdomar. Man samlades även här till dans och Nils spelade på sin fiol. Det var till och med så att giftasvuxna döttrar fick hålla till här med sina friare! 

Fjäll-Svennas stuga är uppförd omkring år 1875. Sven Andersson bodde här med sin familj som bestod av sju personer. De bodde i ett enda rum som även fungerade som kök. Det stora rummet inreddes inte förrän i början av 1900-talet då barnen var utflugna. Det rummet användes istället till vedbod och under kalla vintrar även till svinhus. Smeknamnet ”Fjäll-Sven” fick han efter sin far som brukade torpet Fjället. Sven anlitades mycket som dikesgrävare och stenmursläggare och hustrun Lovisa var sömmerska. Sven dog 1912 och Lovisa 1918. Efter deras död flyttade Matilda Almberg in och hon ansvarade under ett flertal år för tillsynen av Tån samt visade stugorna för de besökare som redan då kom till Tån för att titta på stugorna. Från 1943 bodde Anna Andersson i stugan, hon var vaktmästare på Tån och visade besökare runt samt gav levande skildringar om Åsle tå och dess historia. Hon avled 1958 på Elvagården i Vartofta.

 

Smedjan nere vid Kolaforsen är en rekonstruktion. Originalet revs 1874 efter Homman-Nisas bortgång. Den flyttades hit efter att han haft sin smedja uppe vid Tå-gatan och farligt nära Prästgårdens ladugård, så på grund av brandrisk flyttades den hit där den låg mer isolerat. 

Malmes stuga är uppförd omkring 1860. Gustav Malm var både snickare och murare och det är väl förklaringen till att stugan blev den största och förnämsta på Tån. På platsen låg innan en gammal ryggåsstuga som var bostad åt en soldatänka med sju barn. Han gifte sig 1858 med Anna-Kajsa som var syster till August Friskopp och de fick en son som döptes till Reinhold. Sommartid arbetade far och son som murare på olika byggen i Stockholm. Malm var kunnig på många saker bland annat som skräddare, möbelsnickare och sigillgravör och många andra saker. Han tillverkade tex ett flertal kammarorglar. Reinhold var en duktig skridskoåkare och visade sina konster på Åsle mosse där det fanns stora isar innan utdikningen på 1860-talet. Han blev sedan murare på Vulcans tändsticksfabrik i Tidaholm. Familjen Malm var lite av Tåns överklass och männen höll sig nyktra och propra. Gustav gjorde många träskulpturer av olika folk men han dog i lunginflammation när han var i arbetsför ålder. Anna-Kajsa bodde kvar till sin död 1915. Sen bodde Ture Fägersten i stugan fram till 1970 och sedan användes stugan som sommarstuga ända fram till 1991 då Hembygdsföreningen köpte den. 

Johannesa stuga byggdes troligen 1868 av en som kallades ”Sikagubben”. Han flyttade emellertid aldrig in i stugan utan sålde den till sin systerdotter Maja-Lisa Larsdotter och hennes man Johannes Andreasson. Johannes föddes 1841 och växte upp i en stuga vid Skvalefjälls kvarn. Johannes sysslade i huvudsak med jordbruksarbete, men han tillverkade även skottkärror, handräfsor med mera, som han sålde till bönderna. Han hade en liten snickeriverkstad i köket. Han byggde det första dasset på Tån, omkring 1870. Det byggdes som ett litet avträde på norra sidan av hans stuga. Tidigare hade det inte funnits några dass alls utan man satte sig där det för stunden var lämpligast. Varje familj hade sin givna plats. Ett av familjens fem barn, Johan, tecknade ned sin uppväxttid på Åsle Tå och dessa anteckningar ger en god inblick i hur livet tedde sig för de som bodde här på Tån i slutet av 1800-talet. Efter att Hembygdsföreningen tagit över stugan hyrdes den ut i olika perioder.

Friskoppa ryggåsstuga är troligtvis uppförd i början av 1800-talet. Som takstolar användes hjularmarna från den nedlagda kvarnen ”Messlöcka”. En tillbyggnad gjordes omkring år 1900. Soldatänkan Anna-Lena Friskopp bodde här. Hennes son August Friskopp, född 1846, flyttade in i samband med sitt giftermål 1874. Han och hans hustru fick åtta barn men det var bara fyra som nådde vuxen ålder.  Friskopp var murare men arbetade oftare med tex dikesgrävning och torvtagning under våren och med skördearbete på hösten. Han arrenderade lite jord och ägnade sig åt djuruppfödning då han hade en ko, ett par suggor och några smågrisar. Det var med Tåns mått mätt en ganska omfattande djuruppfödning och August Friskopp kallades därför ibland för ”Svina-Kongen” alternativt ”Tå-kongen”.  Han var under flera år kyrkvaktare i Åsle och skötte det perfekt. Han var väldigt ordningsam och det var alltid städat och fint både hemma hos honom och vid kyrkan. Efter Friskopp flyttade Anders Sköld med dotter Maria Holmström in och efter hennes död 1927 tog hembygdsföreningen över stugan men hyrde ut den till olika personer tex till änkan Elisabeth Larsson. Eli´s som hon kallades älskade att baka och bakade ofta smörbakelser i sin lilla spis. Hon bjöd ofta och gärna på kaffe. Den sista som bebodde stugan var Josefina Sabel och hon bodde här 1946-1949.

Backmans stuga eller ”Skomakars stuga” härstammar troligen från slutet av 1700-talet. Gustav och hans hustru Maja Larsdotter arbetade båda på Stora Halla och blev torpare under denna gård. Han försörjde sig och sin familj som skomakare och ansågs vara mycket skicklig inom detta yrke. Han var den första i trakten som tillverkade galoscher av läder. Backman hade en son, Johannes, som senare antog namnet Kylén och som senare byggde sig en egen bostad (Kyléns stuga). Han lärde sig skomakaryrket av sin far. De sista som bodde i stugan var Anna och Elin Blom samt deras mamma Maria Stina. Anna och Elin var sömmerskor och flyttade 1915 till Falköping och efter några år flyttade modern till döttrarna. 

Kyléns stuga är uppförd 1865 och byggdes av Johannes Kylén själv. Han bodde ensam i kökskammaren och köket och i stora rummet hade han en snickeriverkstad där han sysslade med det mesta. Han tillverkade tröskverk, potatisrivare och orglar. Han var duktig på att tillverka orglar och gjorde b.la en åt Tiarps gamla kyrka där den tjänstgjorde där till 1910. Det är den orgeln som nu mer står här i stugan! För jobbet fick han 70 kr. Han var även urmakare och uppfinnare. Allt han uppfann fungerade dock inte så bra, tex försökte han under fler år tillverka en sopmaskin men den blåste bara dammet framför sig. I kyrkböckerna står han skriven som ”mekanisk arbetare”. På ålderns höst fick han tas omhand av fattigvården och dog på Haga ålderdomshem i Tidaholm. Sedan bodde den gamle soldaten Frisk några år i stugan. Han var tydligen rätt knepig i affärer och det berättas att han tog tillfället i akt att lura någon om han kunde. På sin ålderdom klagade han högt att ”dä ä skit mä förtjänstera nu när alla dumminga ä döa”.  Stugan var bebodd fram till ungefär 1940. 

Hägges kvarn är en av flera kvarnar som funnits utefter Kolaforsen i Åsle. Kvarnen revs 1955 men återuppbyggdes 1986 och denna rekonstruktion visar hur kvarnen såg ut vid 1900-talets början. Kvarnen var i bruk fram till 1948. Den omnämns redan på 1600-talet och har tillhört Stora Skattegården. Kvarnen har gått i samma släkt i 364 år och den siste mjölnaren var Carl Hägg och det är han som har fått ge namn åt denna. Förr kunde Kolaforsen bli ett otyglat flöde som drog med sig allt i sin väg. Svårt att tro när man nu ser den lilla stillsamma bäcken rinna fram. Ungefär tre gånger om året blev den överfylld och vild. Friskopps stuga hade ett sådant läge att bäcken vid översvämning rann genom hans skjul. Vårfloden drog med sig broar, gärdesgårdar och allt som fanns av lösa saker. 

Den gamla bebyggelsen med gamla ryggåsstugor och andra små stugor är ett intressant utflyktsmål för att det ger en inblick i hur det såg ut i den här typen av samhälle på 1800-talet. Även om man inte är intresserad av det historiska så är Åsle Tå ett oerhört mysigt och pittoreskt litet ställe att strosa runt på och väldigt roligt att man får gå in i alla stugor och titta! Omgivningarna och den lilla bygatan är bara så otroligt fina. Kan varmt rekommendera detta ställe! Det finns ett café som även serverar mat och ett lantbruksmuseum som har en mängd olika gamla verktyg osv som den intresserade kan titta på. Jag kan även rekommendera att köpa den bok om Åsle Tå som säljs på cafét (kostar bara 50 kr). Det är en mycket intressant bok som djupgående skriver om Åsle Tås historia, livet här och människorna som bodde här.

 

Alla foton tagna med Nikon Z6 och 28-75mm f/2.8

Välkommen