Västerplana kyrka är en av flera medeltida kyrkor på Kinnekulle och en av de med rikast interiör (i mitt tycke). Kyrkan har en väldigt välbevarad och rik barockinredning och flera gamla medeltida inventarier sparade. Det första du ser när du stiger in i kyrkan är det medeltida koret som är orienterat i östlig riktning. Kyrkan har även ett nyare kor som är orienterat åt söder. Kyrkan har skonats från omfattande förändringar och sedan 1730-talet har inga större förändringar skett.

Västerplana skrevs år 1346 som Vestra Wplandom (jag har skrivit mer om namnens uppkomst under mitt inlägg om Medelplana kyrka). Man tror att Västerplana by uppstod ur en medeltida storgård. Under 1340-talet ska det ha funnits åtminstone sex gårdar i Västerplana. Kung Magnus Eriksson och hans drottning Blanche (även kallad drottning Blanka) testamenterade vid denna tid tre av byns landbogårdar till Vadstena kloster och tre till Ingemar Ragnvaldsson (sägs ha varit kungens kammarmästare). Många i byn levde inte enbart på jordbruk utan många var även stenhuggare eller sysslade med kalkbränning. Många av de milstenar som finns på Kinnekulle är tillverkade i Västerplana på 1700-talet. När Mariestads domkyrka byggdes användes kalksten från Västerplana.

Kyrkan byggdes på 1100-talet och sägs vara tillägnad Jungfru Maria. Då pilgrimsleden gick över bland annat Kinnekulle och Västerplana kyrka låg på vägen, så kom den att bli en så kallad pilgrimskyrka. Tornet tillkom något senare än själva kyrkan. Från början var kyrkan orienterad i öst-västlig riktning med koret i öst. Genom en ombyggnad på mitten av 1700-talet byggde man korsarmar och flyttade koret så att kyrkan fick en orientering åt norr-söder istället, med det nya koret i söder. Den norra korsarmen tillkom 1721-1729 och den södra tillkom 1733-1737. I samband med ombyggnaden bemålades taket, i den norra korsarmen av Olof Collander och den södra korsarmen av Johan Liedholm. De är inspirerade av den så kallade Läcköskolan. Målningarna som man kan se i det gamla medeltida koret tillkom på 1630-talet. De är målade av Gullick Gullicksson från den äldre Läcköskolan. Enligt uppgift ska det finnas ännu äldre målningar under dessa 1600-tals målningar, men det har ansetts för vanskligt att försöka ta fram dessa då man riskerar att förstöra målningarna från 1600-talet. Och med tanke på att dessa har varit överkalkade och sedan framtagna och restaurerade kanske det inte är värt att böka mer med det. Det medeltida romanska lilla fönstret finns också bevarat i det gamla koret. 

Till vänster om stenaltaret finns en medeltida piscina av sten där sköljvatten från bland annat nattvardskärlen fick rinna ner i vigd jord. På golvet i koret finns det Fehmanska gravkoret och på väggen det Fehmanska epitafiet, vilket är ett stenarbete från 1600-talet. Thomas Fehman var stenhuggare och kom till Västerplana från Tyskland omkring 1590. Man tror att det är han själv som huggit sin gravhäll. Släkten Fehman har genom århundradena ombesörjt restaureringar av kyrkan samt skänkt inventarier.

I det gamla koret står också en mycket vacker dopfunt som sägs vara skänkt till kyrkan av biskop Bengt den Gode. Han var biskop i Skara från mitten av 1100-talet till slutet av 1100-talet och är begravd i Skara domkyrka. Han bekostade även merparten av bygget av Sankt Nicolai kyrka och Sankt Peters kyrka, båda i Skara. På funten syns bilder av en ryttare i strid med ett lejon, en kentaur i strid med en drake, en heraldiskt återgiven örn, ett likarmat kors med inåtvända liljor samt en biskop i full utstyrsel. Dopfunten tillskrivs stenhuggaren Othelric, som sägs ha varit byggmästare när kyrkan i Skälvum uppfördes. Locket på dopfunten är från 1600-talet. Bakom dopfunten kan man se en liten dörr och detta ska vara dörren till en tidigare sakristia, vilken revs 1867.

Predikstolen från 1636 är skänkt av familjen Fehman. Det är en väldigt vacker predikstol som är smyckad med många smiderier. Från början var tavlorna/plattorna på predikstolen blyinfattade men detta ersattes med träplattor under senare delen av 1900-talet. På predikstolen står ett mycket vackert timglas från och fina ljusstakar/ljusbärare. Bakom predikstolen hänger ett stort triumfkrucifix från högmedeltiden och under det ligger ett gammalt altare från 1100-talet. Detta altare var på den tiden ett så kallat sidoaltare eller kvinnoaltare. 

Kyrkan har en mycket vacker Mariaskulptur i trä från 1200-talet, som har bibehållit sitt ursprungliga utseende. Det finns även en träskulptur av Johannes Döparen från 1400-talet. De båda skulpturerna är monterade på läktarbröst som har tillhört en tidigare läktare från 1700-talet.

I södra korsarmen finns huvudaltaret med Golgata motiv (Jesu korsfästelse på Golgata) från 1737. Även altaruppsatsen är skänkt av familjen Fehman. Nederst på uppsatsen finner vi en framställning av nattvarden, sedan Jesu på korset omgiven av Maria och Maria Magdalena och överst Jesu uppståndelse. Vid mittpartiet syns de fyra evangelisterna och på överstycket apostlarna Paulus och Petrus. Vid sidan av huvudaltaret står ett altare i barock från 1686. Detta fanns tidigare i kyrkans gamla kor, men flyttade vid en restaurering på mitten av 1900-talet. Det var även under denna restaurering som man tog fram och konserverade målningarna i det gamla koret.

Arbetet med byggandet av korsarmarna är utförda av stenhuggarmästaren Per Jonsson Stenhammar. Han levde mellan 1664 och 1756. Carl von Linné fick vid sitt besök på Kinnekulle stifta bekantskap med honom. Han var då 82 år och hade arbetat i yrket i 66 år och Linné förundrades över att han så länge kunnat uthärda stendammet. Trots det hårda yrket levde han ytterligare 10 år. Han kallades ibland ”slottsbyggare”. Många av hans milstenar finns kvar på Kinnekulle och skulle du se en med årtalet 1707 så är det med säkerhet ett jobb gjort av Stenhammar. Vid sidan om stigluckan, som för övrigt är från 1600-talets slut, finns en allmosesten. Denna sten är förmodligen huggen av Stenhammar.

Under 1700-talet planerades en sammanslagning med Medelplana kyrka, men det blev aldrig något av de planerna. Kyrkan övergavs dock på 1820-talet och stod öde i mer än 100 år. På kunglig befallning år 1821 skulle kyrkan rivas inom femtio år. Men Västerplanaborna vägrade och endast sakristian strök med, resten fick stå kvar. År 1871, då dessa femtio år passerat och det var dags för rivning, bjöds den gamla dopfunten ut till försäljning. Församlingen begärde 300 daler silvermynt. Den 1 oktober 1872 erbjöd Kungl. Vitterhets-Historie- och Antiqvitets Akademien att betala 30 riksdaler för den. Då hade dock församlingen redan bestämt sig för att kyrkan skulle återupprättas så det blev aldrig någon försäljning. Sockenborna var eniga om att behålla kyrkan och lovade att frivilligt underhålla den om den fick stå kvar. Man fick även stöd av greve Gilbert Hamilton som lovade ekonomiskt stöd om kyrkan kunde bevaras. När arbetet med at rusta upp kyrkan inleddes i början av 1900-talet var den väldigt förfallen. En björk växte då i långhuset och fåglar flög obehindrat in och ut genom de trasiga fönstren. Kyrkan återinvigdes 7 december 1924. 

År 1985 togs en utvändig torntrappa bort. Då blev ett gammalt fönster åter synligt. På bilden nedan kan man se trädörren som ledde in till tornet. Nedanför trappan finns en eskilstunakista bevarad.

Västerplana kyrka är en otroligt vacker kyrka med en väldigt utsmyckad interiör. Interiören är väldigt välbevarad och det finns mycket att fästa ögonen på, inte minst de vackra takmålningarna! När man kommer in i kyrkan och ser det vackra medeltida koret det första man gör, så blir man kär direkt! Kan verkligen rekommendera denna kyrka och att tex göra en roadtrip på Kinnekulle och passa på att besöka alla kyrkor (de har väldigt generösa öppettider) samt allt annat intressant som finns att se här.

Alla foton tagna med Fujifilm X-T2 och 18-55mm f/2.8-4

Välkommen