Om man är och besöker Åsle Tå, som bara ligger några hundra meter bort, så passar man antagligen på att besöka kyrkan också. När man har ”lärt känna” några av personerna som bodde på Åsle Tå, så har man i minnet att dessa personer gick ju hit till denna kyrkan för att lyssna på prästens predikningar. Det blir lite mer levande på så sätt. Kyrkan har en hel del gamla gravstenar, stavkorshällar, tumbor och porträttgravstenar som är intressanta att spana in.

Kyrkans äldsta delar är från 1100-talet och det är östra korsarmen. Norra korsarmen byggdes 1572 som gravkor åt ätten Lilliehöök och tre porträttgravstenar över tre generationer Lilliehöök finns bevarade. Det Lilliehöökska gravkoret är det äldsta exemplet i stiftet. Idag är det omgjort till dopkapell. Det finns tre grenar av ätten Lilliehöök, varav den ena är ”Lilliehöök af Fårdala”. Gården Fårdala ligger en halv mil bort från Åsle kyrka. Från 1500-talets slut till 1600-talets mitt beställdes porträttgravstenar i huvudsak av adeln. Under 1600-talets andra hälft är beställarna i huvudsak präster för att under 1700-talet blandas upp med ofrälse ståndspersoner. 

Södra korsarmen byggdes på 1640-talet och kallas än i dag för Mularpskyrkan eftersom Mularpsborna satt i denna delen. 

Kyrkan är väldigt rik på olika typer av gravminnen och förutom porträttgravstenarna och stavkorshällarna från 1100-talet här ovan (den senaste funnen vid grävningsarbeten i början av 2000-talet), så finns även olika tumbor och andra gravvårdar. Särskilt en som är mycket intressant då den har både det kristna korset och en torshammare inristat. 

År 1706 byggdes ett kyrktorn, men det revs redan 1770 eftersom det var bristfälligt. Klockstapeln som står på kyrkogården är från 1722 och den har tre klockor. Anledningen till att den har tre klockor är för att de Flittorpsbor som anslöt sig till Åsle församling efter det att deras kyrka brändes ned av danskarna 1612, medförde en klocka från den kyrkan.

Både predikstol och altartavlan är gjorda i provinsiell barock. Altartavlan är gjorda av mäster Cransberg 1734 och predikstolen av Bengt Wedlin år 1718. Båda två mycket vackra arbeten. 

År 1888 gjordes en hårdför renovering där bland annat norra och södra läktaren revs och allt målades i en gulbeige nyans. Tidigare vapenhus revs också och två nya uppfördes. 1948 återställdes en del till ursprungligt skick, tex fick predikstol och altartavla tillbaka sina fina färger. Vid en renovering 2008 togs bänkarna i ”Mularpskyrkan” bort och ersattes med lösa stolar. Så man kan säga att kyrkan har en väldigt flexibel inredning i och med det. Sen vad man tycker om det utseendemässigt är ju en annan fråga…..

Dopfunten från 1200-talet står i det som förr var Lilliehöökska gravkoret. Man har byggt upp lite rekvisita där också, som jag antar ska knyta an till närliggande Åsle Tå. 

På kyrkans östfasad finns två reliefer föreställande ansikten, inmurade i fasaden. Dessa är troligtvis från den romanska tiden. Även en del äldre detaljer är framtagna i putsen, så som fönsteromfattningar och murverksskarvar.

Namnet Åsle skrevs 1360 som Asle och namnet innehåller troligen ”asl”, betesmark. Åsle är ju en väldigt känd historisk plats i och med det slag mellan Sverige, Danmark och Norge som stod här år 1389. Slaget brukar också kallas slaget på Falan eller slaget vid Falköping. De slogs mot nordtyske kungen Albrekt av Mecklenburg. Han besegrades och grunden var lagd till den s.k Kalmarunionen. 

Vid Åsle har det även gjorts en del fornfynd bland annat det så kallade Svartarpsfyndet. I Svartarp, ungefär en kilometer från Åsle kyrka gjordes på 1930-talet ett stort fynd. Gustav Lund, statare på Svartarp, plöjde sin åker och hittade några tunna ringar. Noggrannare undersökningar gjordes och totalt hittades ett 40-tal halsringar, några armringar, en dräktnål, fem spjutspetsar och fem holkyxor. Fynden finns nu på Statens Historiska Museum. 

Ett annat fynd som gjorts är en vante, hittad på Åsle mosse. Länge trodde man att vanten var så gammal som från början av 200-400-talen, men 2002 gjordes en säkrare analys (kol-14 datering) och det visade sig då att dateringen snarare borde vara mellan 1500 och 1640. Även detta fynd finns på Statens Historiska Museum. 

Precis bredvid kyrkan ligger den vackra prästgården, byggd 1797. Det finns en del information om vissa av prästerna som bott här. Tex så har vi prästen Ekberg, vars ämbetstid var från 1885-1897. När han tillträdde var kyrkan väldigt nedgången, men det dröjde inte länge förrän han tog initiativet till en stor och genomgripande reparation (den renovering som gjordes 1888). Han var också pådrivande i projektet att torrlägga Åsle mosse som översvämmades flera gånger per år. Genom torrläggningen kunde bönderna odla upp även denna mark. Han var också den som var idégivare för ett vägbygge för en välbehövlig kortare förbindelse med Falköping. Projektet blev inte genomfört under hans tid, men fullbordades så småningom. Det var även på kyrkoherde Ekbergs initiativ som minnesstenen över slaget vid Åsle restes. Monumentet skulle avtäckas med en högtidlig ceremoni och betydelsefulla gäster som tex landshövdingen var där. Musikkår och ett kompani cykelburna militärer var där och mycket folk hade samlats. Åsle kyrka var nyrestaurerad och invigningen skulle avslutas med en gudstjänst. Ekberg ville visa upp sin kyrka, men Åsleborna var inte välkomna denna gång utan bara ”främmat” folk, sa han. Då inträffade en pinsam händelse. Hommans-Lars på Åsle Tå, som var kyrkväktare skulle ha fått medalj för lång och trogen tjänst vid detta tillfälle, om han inte hade gjort något oförlåtligt mot kyrkoherden. Han söp sig full, men inte nog med det, han släppte inte in någon i kyrkan. Han gick nämligen kvar vid minnesstenen, lite vinglig på benen och förklarade: ”Di kömmer ente in. Ja har nökel i flika”. Gästerna fick gott vänta tills någon resolut person lyckats ta ut ett fönster och inifrån öppna kyrkporten! Hommans-Lars fick inte någon medalj. Men han åtnjöt å andra sidan respekt från Åsleborna som ju faktiskt blivit utestängda från sin egen kyrka. Ekberg var också den som höll hårt på prästgårdens ägor och hade en benägenhet att skälla ut folk som råkade gå på ägorna och hotade även med att skjuta de höns som tåborna ägde, om de råkade komma in på hans ägor. Trevlig person…..hmm..

En annan kyrkoherde i Åsle var Bergstrand och han lät fylla igen den enda brunn som tåborna kunde hämta vatten ur…. Den stod en bit in på prästgårdens åker och prästen ville ha en mer rationell användning av åkerlappen. Prästen i en församling vid denna tid åtnjöt en hel del auktoritet men det fanns ändå de som inte böjde sig, tex Hommans-Lars från exemplet ovan och även en dam kallad Dundra-Katrin, som också bodde på Åsle Tå.  Hon var en flitig kyrkobesökare men en dag hade hon gått till kyrkan i Yllestad istället. När kyrkoherde Ekberg undrade varför hon gått så långt och inte lyssnat på honom istället sa hon: ”Fåra går dar di har dä bästa betet.”

Den största anledningen till att man kommer hit till Åsle skulle jag tro är för att besöka Åsle Tå men eftersom kyrkan ligger inom gångavstånd så passar det ju bra att besöka den samtidigt. Det är en fin kyrka med en hel del fina och intressanta detaljer, framförallt alla gamla gravvårdar. Själva kyrkan kan jag tycka ger ett något rörigt intryck inuti, mycket på grund av all rekvisita som är uppställd samt mycket andra olika typer av plakat och grejer. Det kan jag tycka är lite synd på ett sätt, men det tar ju inte ifrån det faktum att kyrkan som sagt har en hel del fina detaljer att titta på och en vacker altartavla och predikstol. Prästgården som ligger precis bredvid är också fin, den är ju dock privatägd så man får hålla sig utanför ägorna när man spanar in den! 

 

Alla foton tagna med Nikon Z6 samt Nikkor 28-75mm f/2.8

Välkommen