Bredsäters kyrka ligger i Bredsäter, drygt en mil sydväst om Mariestad och inte alls långt ifrån Lugnås. Kyrkan är en vacker och charmig liten, röd spånklädd träkyrka. Socknen och kyrkan nämns för första gången 1312 och skrivs då Bredæsæter. Namnet innehåller bred och säter, ‘utmarksäng’. En bit ifrån kyrkan, nära gården Tolstorp finns rester av en fornborg från järnålder.
Denna fina lilla spånklädda träkyrka uppfördes 1666 och troligtvis gav Gustaf Soop bidrag till kyrkans uppförande. Han skänkte även tavlorna föreställande Karl X Gustav och Hedvig Eleonora, som hänger längst ned i långhuset på väggen. Det har varit en berömd offerkyrka ända in på 1880-talet.
Innan denna kyrka byggdes stod här en annan liten kyrka, som har beskrivits som ett litet kapell. Den revs året innan den nya kyrkan byggdes. Bredsäter tillhör det fåtal av Skaratraktens medeltidssocknar som inte lät uppföra en kyrka av sten. Från den gamla kyrkan har man tillvaratagit 38 st brädor som är bemålade med bilder. Åtta stycken av dom finns i kyrkan, uppsatta på väggarna och de andra förvaras på Västergötlands museum i Skara, likaså ett processionskrucifix från 1200-talet. Det är lite omdiskuterat huruvida målningarna hör till Nils Håkanssons verkstad eller ej. Konsthistorikern Viola Hernfjäll menar att målaren tycks ha varit en fristående målare, som dock arbetade i Nils Håkanssons efterföljd. På brädorna ses bland annat Kristi blodbestänkta huvud och bröstpartiet av en rad apostlar. Fyra stycken brädor har sammanfogats, där den mittersta saknas, men man kan ändå se en del utav scenen. Tex syns en naken Adam och Eva samt ett träd med hjärtformade blad. Scenen ska föreställa hur Gud förmanar dom att inte äta av frukterna från kunskapens träd. På andra sidan syns två biskopar. Den ena är troligtvis Sankt Sigfrid då han har ett kärl med tre huvuden och den andra är troligtvis Sankt Erasmus eftersom han håller en blå vev som hör till hans tortyrredskap, tarmvindan (det lät läskigt!). Brädorna som finns på Västergötlands museum föreställer bland annat delar ur passionshistorien.
Målningarna är från senare delen av 1400-talet. Nils Håkansson och hans målargrupp var verksamma under 1450-1460-talen. Han kallades även Nicholaus Haquini och han och hans grupp kallas också för Vittskövlegruppen (och han Vittskövlemästaren). Han eller hans grupp har målat i många kyrkor, men när det kommer till kyrkor runt Kinnekulletrakten och Skaratrakten så är det Strö kyrka och Skalunda kyrka som har äran att ha bemålats av hans grupp.
I kyrkans klocktorn bevaras delar av en äldre bänkindelningsstock och en skamstock med ryggstöd och sju hål. På kyrkans vind finns bevarat rester av ett äldre taklag från 1400-talet.
Kyrkan är år 1670 avbildad i Johan Peringskiölds bok Monumenta. Där kan man se att den inte hade någon spånklädnad vid denna tid, så det är något som har tillkommit efteråt. Personligen älskar jag spånbeklädnad! Det är så dekorativt och fint.
Stommen i den nuvarande nuvarande klockstapeln kan möjligtvis vara identisk med den klockstapel som avbildades 1670 i Peringskiölds Monumenta. Storklockan är senmedeltida och saknar inskrift.
Huvudingången i söder är en dubbelgrind i smide och är möjligen från 1679. Liljeliknande former pryder den och grinden sitter mellan kraftiga kalkstensstolpar. Grinden vid den andra ingången är av nyare datum och tillverkad i liknade stil.
Nuvarande bemålade innertak tillkom 1793 och från samma tid är troligtvis draperimålningarna. Predikstolen från 1689 är gjord av George Baselaque och Anders Siöman och målad av Carl Örn. George Baselaque arbetade i Magnus Gabriel de la Gardies tjänst och har gjort arbeten i bland annat Läckö slotts och slottskyrka och i Husaby kyrka. Han var den centrala personen i den så kallade Läcköskolans konstnärskrets.
Altaruppsatsen är från 1690 och tillverkad av en Anders Schmaltz från Kinnekulle.
Kyrkan har en mycket vacker dopfunt i polerad kalksten och den är från 1680-talet. Den kan relateras till en stenhuggarskola i Östergötland. Den är utsmyckad med evangelistsymbolerna.
Framme i koret står en gammal offerkista med två hål för gåvor till olika ändamål. Över saktristian hänger en vacker kollekthåv från 1720. I vapenhuset ligger en dekorativ stenrest bevarad. Det finns ingen information om var denna kommer i från.
När jag och min mamma var här så åkte vi tåget via Lugnås och när vi ändå var i Lugnås passade vi på att kika lite på detta samhälle. Det är ju känt för sitt kalkstensbrott på Lugnåsberget samt för att cisterciensermunkar försökte etablera sig här innan de flyttade till Varnhem. Vi käkade också på klassikern E3 baren, som jag kommer ihåg från när jag var liten. Vi såg också en gullig röd liten stuga, obebodd som så verkade. Så nedan följer lite blandade bilder från dessa ställen.
Det här var en mycket trevlig utflykt och det var kul att samtidigt få se lite av Lugnås där jag faktiskt aldrig hade varit tidigare (vad jag kan minnas i alla fall). Så småningom skulle jag också vilja besöka stenbrottet på Lugnåsberget. Eftersom jag är väldigt svag för gamla träkyrkor känns det kul att kunna bocka av ytterligare en av dessa. Och Bredsäters kyrka gjorde oss verkligen inte besvikna!
Alla foton tagna med Nikon Z6 och 28-75mm f/2,8
På jakt efter kulturhistoria 
Lämna en kommentar