I Gräfsnäsparken finns historiska och vackra miljöer, väl anpassade för olika aktiviteter. Redan vid förra sekelskiftet var parken ett mycket omtyckt utflyktsmål och det är lätt att förstå varför populariteten har hållit i sig. Det mest spännande torde ju vara slottsruinen (i mitt tycke i alla fall). Ett slott som brunnit tre gånger med exakt hundra år emellan, allt enligt en förbannelse som en sägen förtäljer….

Gräfsnäs slottsruin

Slottet, eller det var snarare mer utav en försvarsborg, låg ursprungligen på ön Loholmen i sjön Anten och var stamgods för ätten Leijonhufvud. Slottet Loholmen härstammar antagligen från någon gång runt 1300-tal. Vid en arkeologisk utgrävning hittade man resterna av en 200 meter lång bro som ledde till slottet och den har daterats till år 1301. Rester av tegelbruk som hittats har daterats till slutet på 1200-tal. På 1300-talet ägdes Loholmen av Gudmar Magnusson. Han var lagman i Västergötland och hans ätt har den äldsta kända vapenskölden från 1219. Hans ena son, Ulf, gifte sig med Birgitta, som sedemera blev känd som Heliga Birgitta. Från år 1512 ägdes borgen av Erik Abrahamsson Leijonhufvud d.ä. (han blev halshuggen i Stockholms blodbad 1520). Hans son Sten Eriksson Leijonhufvud gjorde sig känd som en tyrannisk bondplågare. Det sägs att det var uppretade bönder som stormade och förstörde Loholmens slott. Antagligen var det hans änka Ebba Lilliehöök som flyttade borgen till fastlandet i mitten av 1500-talet (eller ja, det som var kvar av den. Man återanvände en del material från Loholmen) och den fick nu namnet Gräfsnäs slott. Ebba och Sten fick sju barn och Sten var yngre bror till drottning Margareta (Gustav Vasas andra hustru). Stens (och Margaretas) mor Ebba Eriksdotter (Vasa) var för övrigt syssling till Gustav Vasa. Sönerna började använda formen Lewenkopf, senare Löwenhaupt och Lewenhaupt, för släktnamnet medan döttrarna oftast använde formen Leijonhufvud.

Ebbas son Axel Stensson Leijonhufvud förstärkte borgen genom att bygga försvarsvallar, befästningstorn, vallgrav osv. År 1612 plundrades borgen av danskarna och knappt 20 år senare – 1634 – brinner borgen ner, vilket är en av tre stora bränder som kommer att drabba slottet. Det byggs upp igen 1648 av den dåvarande ägaren Gustav Adolf Lewenhaupt (Leijonhufvud), gift med Christina Catharina de la Gardie. Det är nu slottets utseende förvandlas från försvarsborg till ett riktigt senrenässansslott. Slottet finns avbildat i Erik Dahlbergs bok Suecia Antiqua Et Hodierna. Och här kan man se den forna prakten i all sin glans (Dahlberg har ju av nutida forskare blivit anklagad för att försköna och förbättra byggnader i sina målningar, men man är ändå överens om att det ger en liten fingervisning om hur det såg ut).

Ur Suecia Antiqua Et Hodierna, Erik Dahlberg

Slottet förblev inom släkten Leijonhufvud till 1724 då slottet såldes det till greve Axel Sparre som snart sålde det till Thomas Fehman vars fru, Katarina Tham, gjorde det till fideikomiss för en son i sitt förra äktenskap, den upphävdes 1824. År 1734 brann slottet igen, men det byggdes upp under Thomas och Katarinas ägandeskap.

År 1814 genomgick slottet en omfattande ombyggnad under dåvarande ägare Johan Gripenstedt. Valvet till borggården togs bort och de höga vallarna runt borggården raserades. Slottet beskrivs vid den här tiden ha varit en av de mest praktfulla stenbyggnaderna i Västergötland med 50 rum, två höga torn och ett högt mittparti i tre våningar. I den stora vestibulen bar åtta pelare upp kryssvalven. De två runda försvarstornen stod i förbindelse med slottets källarvåning genom gångar inuti vallgraven. Samma år anlades en stor engelsk park omkring slottet, varav många av träden står kvar än i dag.

Innanför slottsmurarna. Insidan av slottet är avspärrat med galler dörrar, så man får försöka fota igenom gallren

År 1834 köptes slottet av Otto Ulfsparre för 110 000 kannor brännvin (nästan 290 000 liter!). Samma dag som kontraktet undertecknades brann slottet ner för tredje gången. Under de följande åren bytte slottet ägare flera gånger. År 1847 övergick slottet i tysk ägo då det såldes till hertig Christian August av Augustenburg. Tyskarna vistades på Gräfsnäs om somrarna. Under denna tid kom slottet att förfalla väldigt mycket, även andra byggnader som tillhörde egendomen samt slottsparken fick förfalla.

Det sägs att den siste som bodde i slottet var fiskaren Nils Andersson. Han använde ett par rum till vänster om entrén medan svinstian låg i ett av de runda försvarstornen. Hyran betalade han i fisk. Efter hans död ska slottet ha använts av traktens ungdom till fest och dans. Till slottets slutgiltiga undergång bidrog prästerna i trakten som inte kunde acceptera att bygdens ungdom samlades i slottet. Genom att ta bort taket var vägen till förfall oundviklig.

År 1911 tog Västergötland-Göteborgs Järnväg AB över slottet och lät restaurera slottet. På 1930-talet påbörjades ett konserveringsarbete av ruinen. Numer ägs slottsruinen av Alingsås kommun och det är sedan 2010 kulturreservat.

Så hur är det med den där förbannelsen angående bränderna egentligen? Det finns flera myter och sägner om Gräfsnäs som har levt kvar från generation till generation. En av de mer livaktiga sägnerna handlar om förutsägelsen av de tre bränderna. En av de fattiga arbeterskor som jobbade med att älta murbruk sägs ha tyckt illa om ägaren Ebba Lilliehöök och ska ha uttalat en förbannelse över slottet och dess ägare. Här skulle hat och bitterhet råda och ingen ägare skulle besitta slottet mer än i tre led. Slottet skulle också brinna tre gånger och efter tredje gången förbli öde för all framtid.

Ja och brunnit har det ju gjort tre gånger och visst är det lite märkligt att det har brunnit med exakt hundra års mellanrum…..

Det sägs att författaren Sophie Von Knorring tillbringade barndomen här och hon har skrivit om Gräfsnäs i sina böcker. Bland annat skriver hon om en sägen som säger att det under den så kallade jungfrukullen i parkens västra del vilar en jungfru som inte fick begravas i vigd jord.

Utöver slottsruinen är det väldigt mysigt att spatsera runt i den vackra parken och i en del av den har Bjärke hembygdsförening samlat byggnader från 1700-tal som också är väl värda att kika på!

Vy från Gräfsnäsparken

Stugor från 1700-tal insamlade av Bjärke hembygdsförening

När man går mot slottsruinen går man förbi en charmig byggnad som är Antens station som öppnade i början på 1900-talet. Här ligger Anten-Gräfsnäs museijärnväg och på somrarna kan man åka med de nästan 100 år gamla loken. Ursprungligen är detta en del av Västergötland-Göteborgs Järnväg AB som gick mellan Göteborg och Skara och var trafikerad från 1900-1967.

Anten station och musiejärnväg

Har du inte varit vid Gräfsnäs slottsruin ännu, så åk! Särskilt vår och sommar så är det en helt underbar miljö som bjuder på mycket historia.

Alla foton tagna med Fujifilm X-T2 och 18-55 f/2.8-4

Välkommen