Det fullkomligt kryllar av hällristningar i Tanum. Är man uppmärksam kan man hitta små hällrisningar på diverse stenar lite här och där med större koncentrationer på de kända ställena. Ingenstans i Europa finns en sådan koncentration av hällristningar som i Bohuslän och flest finns i Tanum. Vitlyckehällen är en av världens mest kända. De flesta ristningar höggs in under yngre bronsålder (1000-500 f.kr). År 1994 fördes Tanum upp på UNESCO:s världsarvslista. Världsarvsområdet är 41 kvadratkilometer stort och innehåller ca 615 platser med hällristningar!

Hällristningar finns i stort sett på varje kontinent i världen och har skapats genom en huggnings -eller knackningsteknik. Som verktyg användes en sten av hårt material, tex kvartsit eller diabas. Majoriteten av hällristningarna i Sverige har utförts på fasta hällar i landskapet, men de förekommer också på lösa stenblock. Ibland förekommer de även på bearbetade block eller lösa stenhällar i förhistoriska gravar. En del forskare tror att ristningarna varit ifyllda men att färgen försvunnit pga flera tusen års påverkan av väder och vind. Andra forskare anser att de inte varit ifyllda, detta pga att man ännu inte funnit någon ifylld ristning. En del tror att man av estetiska skäl inte fyllt i dom. När solen lyser på en icke ifylld, vattenöversilad hällristning uppstår nämligen en tredimensionell effekt, som försvinner när ristningen ifylls.  I Sverige är det så att de ristningar som räknas till de viktigaste tas om hand och fylls i med jämna mellanrum för att man lättare ska se vad de föreställer.

Det verkar ha funnits klara regler kring hur hällristningarna skulle placeras. De tenderar att vara placerade nära havet eller större vattendrag. Strandlinjen såg ju annorlunda ut då mot nu, havet stod 15 meter högre för 3000 år sedan. Tex Tanumsslätten var en stor havsvik. Klimatet i Bohuslän var ungefär som i Sydfrankrike idag och lövskogar växte täta, granen var sällsynt. Mot slutet av bronsåldern blev det kyligare klimat. 

Det är mycket som pekar på att vatten var ett viktigt element i bronsåldersmänniskans religiösa föreställningsvärld. Fynd av offrade bronsföremål i olika vattendrag tyder på att människorna troligtvis betraktade områden med vatten som heliga platser. En del forskare menar att placeringen av hällristningarna kan ses som ett led i den ökande handeln och kommunikationen som växte fram i samband med importen av bronsföremål. Större koncentrationer av hällristningsområden, bronsåldergravar och boplatser vid bronsålderns kunstlinje kan indikera hamnplatser eller strategiska hållpunkter för sjöfarten.

Hällpartier som slipats av havet, som vetter mot solen och är vattenöversilade är genomgående drag för nästan samtliga hällristningsområden, vilket som jag nämnde tidigare ger en viss estetisk effekt. Många forskare tror att ristningarna har fyllt någon form av offentlig, kollektiv funktion eftersom de gjorts på synliga och tillgängliga platser i landskapet. I flera fall verkar det som att det är en och samma person som gjort ristningarna. Flera hällristningsområden uppvisar ofta stora likheter i tex stil och huggningsteknik, vilket kan tyda på att det var några få individer som behärskade denna konst. Man kan ju då undra vilken samhällsfunktion och position dessa individer haft.

Tittar man på tex shamankulturer använder sig shamanen av hällpartier och dessa betraktas som något varaktigt och heligt och man tror på att gudar och andar bor i hällarna och bergen. Hällen ses som en passage mellan det världsliga och det andliga. I Nordamerika fanns det långt in på 1900-talet indiankulturer som använde sig av hällristningar. I dessa samhällen var det mer ljudet som uppstod i samband men inhuggningen, snarare än själva bilderna, som var viktig och gav kontakt med andarna. 

Det verkar ha funnits klara normer för vad som skulle avbildas. Vissa motiv återkommer ofta: skepp, skålgropar, djur, människor, vagnar, plogar, runda skivor och cirkelkors. Däremot aldrig hus, arbete, barn eller annat som hör vardagen till. Och mycket sällan kvinnor! Den som högg in bilderna verkar ha varit tvungen att följa en viss formlära och detta gör att vissa forskare anser att symbolerna bör ses som en början på ett slags skriftspråk. Det finns dock inget som tyder på att ristningarna ska läsas som bokstäver eller ord i en bestämd mening, snarare råder det oftast ett kaotiskt förhållande mellan motiven.

Den kanske mest kända ristningen på Vitlyckehällen är den som kallas Brudparet. Den föreställer ett heligt bröllop. Dessa förekom i de flesta förkristna religioner och syftade till att främja fruktbarheten hos människor, djur och grödor. Invid brudparet står en man med lyftad yxa, en kombination som finns på flera hällar i Bohuslän. Vi vet att yxan (och under vikingatiden hammaren) spelat en viktig roll i nordisk mytologi.

Skeppet är den vanligaste hällristningssymbolen, typisk för Bohuslän. Besättningen symboliseras av de små korta strecken. Ibland syns bland dessa några krokliknande figurer vilka man tolkar som män som blåser i bronslurar. I några fall syns också tydligt återgivna män med hotfyllt lyftade yxor. Mycket tyder på att det inte var verkliga skepp som avbildats. De kan ha ingått i religiösa cermonier och beskrev kanske färden till dödsriket. En sådan tolkning får stöd i tex de gravar från bronsåldern som byggts i form av skepp.

En av de fåtaliga avbildningarna av kvinnor föreställer en kvinna som knäböjer bredvid en liggande man och håller hans huvud i knät. Denna scen brukar kallas den sörjande kvinnan därför att man i äldre tolkningar antog att mannen var död och att kvinnan sörjde honom. Om den tolkningen är riktig är det ett sällsynt exempel på en ristning som kan tänkas föreställa en död människa. Kvinnorna betecknas av en hårfläta i nacken eller en lång fotsid dräkt med kapuschong. 

I övre delen av Vitlyckehällen finns en figur som föreställer en man med hornhjälm som åker i en tvåhjulig kärra som dras av en häst eller get. Framför mannen syns en orm eller blixt. Många forskare anser att asamytologin, med de kända gudarna Tor, Oden och Frej, egentligen härstammar från sen bronsålder. Så detta kanske är en avbildning av Tor, åkandes i sin vagn? I så fall är nog ormen framför Tor en blixt.

Även om man tolkar blixten som en orm kan det finnas samband med åskguden. I många förkristna kulturer är ormen en symbol för det fruktbara regnet. Om så var fallet här i Bohuslän, så är bilden nedan på mannen med höjda armar inte tänkt att föreställa fasa inför ett odjur, utan snarare tex en bön om regn. 

Figuren på bilden nedan är närmast unik och föreställer sannolikt en blåval. Trots närheten till havet är avbildningar av fiskar och havsdäggdjur ytterst ovanliga.

En liten vandring bort från Vitlyckehällen finns några mindre hälristningsområden där bland annat mannen på bilden nedan finns avbildad. Han håller i en s.k ryttarbåge. De flesta pilbågar som avbildas är av denna typ trots att de avbildade bågskyttarna sällan sitter på något riddjur. Avbildningar av denna sorten tyder på långväga kontakter med centralasiatiska ryttarfolk. Under bronsåldern ingick Sydskandinavien i ett mäktigt nät av handelsförbindelser som sträckte sig ända ned till Medelhavet och Svarta havet. Den viktigaste importvaran var brons och föremålen användes bland annat som offer åt gudarna och bröllopsgåvor.

På bilden nedan sitter sex människor på ett skepp. En av dom blåser i en bronslur och framför honom står en man som i hälsning lyfter en yxa. De övriga höjer sina paddlar mot skyn. På det större skeppet är besättningen bara markerade med smala streck. Mycket tyder på att de flesta hällristningar är en del av en begravningsritual och att bronsålderns människor föreställde sig resan till dödsriket som en båtfärd. Längst till höger finns en liten grupp med djur. Ett av djuren kan vara en älg. I så fall är den unik, det var nämligen ett ovanligt djur på västkusten för 3000 år sedan eftersom granen var sällsynt och älgar inte trivs i lövskogar.

På en häll finns en grupp fåglar avbildade, troligen tranor. Tranorna har tolkats som en bild av vårens ankomst. I många religioner har fåglar tjänat som budbärare och spanare åt gudarna. Ibland dyker de upp som transportmedel, som när Apollo återvänder till Grekland från Thrakernas land buren av svanar.

Är man uppmärksam kan man få syn på hällristningar på andra ställen än de som hör till de större hällristingsområdena. Som den här nedan som jag sprang på av misstag.

Bakom Vitlycke museum finns en liten utställning där man samlat ett gäng block med hällristningar som 1991 hittades i Hoghem i samband med flytten av väg E6. Dessa var tidigare helt okända och de hittades 50 cm under jorden. Man beslöt att flytta hällristningarna eftersom det var för sent för att ändra på planerna av vägen. Erfarna stenhuggare från Bohuslän kooperativa fick uppdraget att med jetbrännare bränna loss ristningarna en efter en. Kringliggande berg sprängdes bort med en skonsammare metod för att minska risken för skador på hällarna. När allt var klart fraktades de till Vitlycke museum. Den totala vikten av blocken är 26 ton, varav det största blocket väger 13,5 ton!

Tyvärr är hällristningarnas existens hotad pga miljöförstöring. Den höga halten svavel i luften gör att de får svårare att stå emot tex temperaturskillnader och olika mineral i graniten löses upp och gör att de vittrar sönder. En sorg om dessa skatter förstörs! 

Eftersom hällristningsområdet är så stort koncentrerade jag mig denna gången på Vitlycke hällristningen och de mindre områdena i dess närhet, men hit kommer jag definitivt åka fler gånger och beta av områdena ett efter ett! Ett fantastiskt spännande och fascinerande ställe! 

Alla foton tagna med Fujifilm X-T2 och 18-55mm f/2.8-4

Välkommen