Här på Ekornavallen i Hornborga socken började människor begrava sina döda för närmare 5000 år sedan och har fortsatt göra det fram till 1000-talet. Att samma plats har använts under så lång tid gör den till ett av Sveriges märkligaste och mest unika fornminnen.

Detta har varit platsen för begravningar från ca 3500 år f.Kr till ca 800-1000-talet e.Kr. Här finns minnesmärken från stenålder, bronsålder, järnålder och tidig vikingatid. Detta vittnar om en kontinuerlig mänsklig närvaro i dessa trakter under nästan hela vår forntid men det vittnar också om en vid den tiden enastående bondekultur med makt, resurser och organisation samt om en starkt hednisk religion på Falbygden. På Ekornavallen finns som sagt flera olika typer av gravar som representerar de olika tidsåldrarna. Det finns bland annat en gånggrift som tillhör de äldsta gravarna (ca 3300-3000 f.Kr), en förmodad hällkista från bondestenålder, gravröse från äldre bronsålder, domarringar och resta stenar från järnålder och fram till tidig vikingatid.

Ekornavallen har troligtvis även använts för mer världsliga ting då det antas att Ekornavallen är den ”Lincornae Wallum” där Lagman Alli höll ting enligt den äldre Västgötalagens lagmanslängd från 1200-talet. Det saknades fasta tingsplatser på den tiden. Lagman Alli ska ha verkat under Erik Segersälls tid. Erik var kung mellan år 970-995 och är en av de första svenska kungar som vi vet något om som går att bekräfta ordentligt. Man tror han rådde över Svealand, Västergötland och Östergötland. Lagman Alli var fjärde västgötalagmannen och han var inte så poppis, han tog emot mutor och var inte känd för att vara rättrådig. 

På 1800-talet var Ekornavallen betesmark och under perioder har vården av vallen varit eftersatt. Under 1890 plöjdes den upp för odling med förstörelse av vissa fornminnen som följd. Flera resta stenar och stenar i rösen röjdes bort. Under andra världskriget 1944 restaurerades Ekornavallen och ortsbefolkningen hjälpte till att röja vallen som blivit överväxt med sly. Idag hålls vallen i gott skick med hjälp av betande får. Under 1700- och 1800-talet besöktes Ekornavallen av dåtidens kända fornforskare så som Hilfeling, Brunius och Säve. Av deras kartor och beskrivningar ser man att platsen haft många fler fornminnen. År 1669 besökte riksantikvarien och fornforskaren Johan Hadorph Ekornavallen och då fanns det bland annat 19 st resta stenar (idag är de 12 st). Dessa 19 stenar tolkades som gravstenar över krigare fallna vid Falköping 1389 – det så kallade slaget vid Åsle ( det utkämpades mellan Albrekt av Mecklenburg och Margareta Valdemarsdotters trupper). Detta är tolkningar som idag ifrågastätts då det inte passar in tidsmässigt. 

Flera av de resta stenarna står på en nästan rak linje från söder till norr. En del hävdar att de är placerade utmed en forntida, numer helt försvunnen väg. Detta har emellertid inte kunnat beläggas.

Ekornavallen är, som tidigare nämnts, helt unikt mycket på grund av den långa tidsperiod som platsen har använts som begravningsplats. Men det är inte det enda som gör den unik. Mer förvånande är nästan att det inte förekommit någon bebyggelse här under historisk tid förrän på 1700-talet. Ekornavallen var utmarkerna till Hornborga by, som ligger ett par kilometer bort. Det skulle innebära att gravarna inte har placerats nära någon bebyggelse, vilket var väldigt ovanligt. Det finns inga uppenbara rester efter gamla byar, hus eller avgränsningar mellan åkrar och betesmarker. Så Ekornavallen har fungerat som en mångtusenårig begravnings -och ritualplats, ett heligt centrum för bygden. Så av allt att döma använde Hornborgafolket Ekornavallen som gravfält och senare som ekonomisk utmark, men av okänd anledning ville de inte bo där…..

Den äldsta och en av de mäktigaste gravmonumenten är gånggriften kallad Girommen. Den dateras till 3300-3000 f.Kr och var förmodligen en grav för flera personer, kanske en hel släkt. Namnet Girommen har betydelsen ”jättekvinnans ugn”. Förr trodde man att jätten Girs, som sades bo i Brunnhemsberget en bit bort, förvarade sin mat i gånggriften. Vid restaurering 1946 hittades bland annat bärnstenspärlor, vilket var en riktig statuspryl på den tiden så man antar att personer med hög status ligger begravda här. Troligtvis användes gånggrifterna bara till personer med lite högre status. De flesta vanliga människor begravdes i enklare jordgravar, så kallade flatmarksgravar. Man kan jämföra med senare tids gravkor i våra kyrkor. Seden med att begrava den döde ihop med gravgåvor vittnar om tron på ett fortsatt liv efter jordelivet. Gånggriftens kammare är 11 meter lång och 2,7 meter bred och gången är 10×1 meter. Delar av gånggrifter är nu i modern tid igenfylld med stenpackning på grund av rasrisken och för att förhindra besökare att gå in i kammaren. Gånggrifterna är så kallade megalitgravar och ersatte troligtvis de enklare dösarna. En megalitgrav kan bestå av bortåt 300 ton(!) sten och enskilda stenblock kan väga så mycket som 26 ton! Det vanligaste byggmaterialet är sandsten eller kalksten men även diabas och gråsten förekommer. Den innersta takhällen brukar kallas ”nyckelsten” då den låser hela konstruktionen och fördelar trycket från de övriga takblocken.

 

Hur bar då sig dessa människor åt för att flytta på flera ton tunga stenblock, helt utan hjälp från moderna hjälpmedel? Det har faktiskt gjorts försök både i Sverige och Danmark för att hjälpa oss att förstå detta. Man har konstaterat att det inte krävs mer än ett tiotal personer för att på 12 sekunder dra upp ett 6 ton tungt stenblock och få det på plats. Det som är viktigt är ett väl organiserat samhälle med goda tekniska kunskaper. För att transportera stenblock längre sträckor kan man använda stora träslädar och när de stora stenarna vältrades på plats användes troligtvis långa trästänger att vicka och bända med, det som vi idag kallar för hävstångsprincipen. Förvånansvärt tunga stenar går att flytta genom detta. Slutligen byggdes en ramp som takblocken drogs upp på. 

Dessa väldiga gravmonument byggdes av den första jordbrukande befolkningen, den så kallade trattbägarkulturen. Av Sverige ca 375 gånggrifter finns närmare 290 st kring Falköping upp mot trakten av Varnhem (ett 40-tal är borttagna i modern tid). Till och med inne i Falköping centrum finns en gånggrift (i stadsparken). Att Falbygden har haft en enorm betydelse för människor under flera tusen års tid och att det var ett riktigt maktcentrum, en megapol – det vet forskarna mycket väl om. Men att lilla Falbygden har nästan 300 gånggrifter, det kan ingen förklara…. Det är märkligt och förunderligt och frågan man ställer sig är ”varför är Falbygden så överrepresenterade?” Idag är många av gånggrifterna skadade och vissa helt raserade, då man använt stenarna på nytt som byggmaterial eller vid kalkbränning.

Den andra stora, mäktiga graven på Ekornavallen är ett bronsåldersröse. Dessa gravar användes under äldre bronsåldern för ca 3000 år sedan. Det är 2 meter högt och 20 meter i diameter. Detta röse har ett väl synligt, upphöjt läge som var typiskt för tiden. Bronsåldersrösen var påkostade gravar uppförda över 1 person och detta tolkas ofta som att samhället under bronsåldern blivit mer hierarkiskt. Rösena döljer en gravkista av stenhällar. Efterhand kunde fler personer begravas i rösenas ytterkanter. Detta innebär att ett röse kan innehålla flera tiotal begravningar från hundratals år. Tyvärr har ofta rösena sedan de byggdes förstörts genom plundring och/eller ras. Undersökningar visar att gravarna från början var noggrant konstruerade med många olika detaljer. Rösena har ibland varit trappstegsformade och haft slät, stenlagd yta. Ibland har man gjort mönster med ljusare stenar i ytan. Arkeologer har gissat att röset vid Ekornavallen är en hövdinggrav, rest över traktens mäktigaste man. Men detta är och förblir en hypotes.

Det finns några domarringar på Ekornavallen, dock saknas stenar från många av dom. Detta är en gravtyp som består av ett udda antal stenar resta i en cirkel. Oftast är det sju eller nio stenar och storleken på graven kan variera mycket. De byggdes under äldre eller mellersta järnåldern (500 f.Kr till 600 e.Kr). Den vanligaste gravseden var att bränna de döda. Många domarringar användes flera gånger och kan i och med det innehålla gravar från flera tidsskeden. En äldre åsikt var att man höll ting här och stenarna ansågs vara domarnas platser och det udda antalet stenar var ett sätt att slippa oavgjorda domar. Carl Von Linné nämner 1746 i sin Wästgötaresa ”Domare-ringen” vid Halleberg. Det finns ca 1500 bevarade domarringar i Västergötland så de är att betrakta som en ganska vanlig gravform. Domarringar har alltid varit en av mina favoriter. Jag tycker de är mystiska och vackra. 

 

Det finns flertalet resta stenar på området och dessa är från järnålder och tidig vikingatid (500 f.Kr till 1000 e.Kr). Stenarna kan ha mycket olika former och det var den vanligaste gravtypen under äldre järnålder och bestod helt enkelt i att man reste en sten utan inskription invid graven. De resta stenarna kallas ibland för Bautastenar (ordet Bautarsteinn är ett inlån under 1600-talet från isländskan och betyder troligtvis minnessten). 

På flera av de resta stenarna finns skålgropar (sammanlagt ca 300 st). Skålgropar är vanliga på gånggrifternas takblock (och ihop med hällristningar), så det är troligt att dessa resta stenar från början hört till gånggrifter, men återanvänts under järnåldern. Exakt vad skålgroparna betyder vet man ej. Det finns mängder med teorier men många tror att de haft någon form av rituell innebörd. Ibland har de tex tolkats som en symbol för det kvinnliga könet eller en gudinna. Det kan vara så att de har haft olika betydelser i olika tider och sammanhang. 

Skålgropar har blivit skapade med en knacksten (av något hårt material tex diabas), i vissa fall en mejsel. Den vanligaste tolkningen är att de spelat en roll inom fruktbarhetskulten. En hypotes är att man rituellt malde sädeskorn i dom, eftersom de flesta ligger i anslutning till forntida åkrar. Den tolkningen förklarar dock inte varför groparna är så grunt huggna samt att det förekommer lokaler med stora mängder skålgropar långt från odlad mark och då ofta i anslutning till fornborgar. Ett sentida förslag är att det var bronsålderns shamaner som gjorde groparna. Huvudsyftet med att göra skålgroparna var själva ljudet som knackningarna frambringade och kanske man trodde att denna rit ihop med ljudet som uppstod gjorde att shamanen kunde närma sig andarna.

I folktron kallas även skålgropar för ”älvkvarn” och från uppteckningar vet man att de varit viktiga i folktron från 1600-tal fram till 1900-tal och i folklig mun fick de som sagt namnet älvkvarnar. Kanske trodde man att älvorna malde säd i groparna om nätterna. Från mälarlandskapen är det känt att man offrade i älvkvarnar för att bota sjukdomar. Groparna smordes även med smör eller ister. Det finns ett relativt sentida exempel på hur man offrade i skålgroparna. Det var i Tisselskog, Dalsland år 1867. Det var missväxt och byborna var desperata och ville testa något annat än att be till Gud, då de tog till denna hedniska sedvänja (utan kyrkans vetskap såklart). De lät ett par ungdomar idka ett rituellt samlag på en skålgropshäll, sädesvätska blandades med sädeskorn i en skålgrop och lades sedan i utsädet och spreds så på åkrarna. 

Ekornavallen är ett riktigt mäktigt ställe! Som en kyrkogård använd under tusentals år. Det känns speciellt att få gå runt här bland gravmonumenten och tänka på att här har folk begravt sina döda under så fruktansvärt lång tid; genom flera tidsåldrar! Detta är ett måste för den historieintresserade. 

Inte långt från området såg jag även ett litet ödetorp! Älskar ödehus, men hann inte undersöka närmare eftersom jag skulle med bussen (hållplatsen som heter Ekornavallen finns precis vid fornlämningsområdet).

 

Alla foton tagna med Fujifilm X-T2 och vintage objektiven Meyer Görlitz Orestegon 29mm f2.8 samt Rikenon 135mm f2.8

Välkommen