Näs borgruin, eller Visingsö borg som den kallades förr, ligger på Visingsös sydligaste del. När man ser borgen så är inte direkt första tanken som slår en, att detta är en gammal kungaborg. Men faktum är att detta är resterna av den äldsta, kända borg som byggts och använts av kungamakten. Det som återstår idag är delar av borgens norra sida. 

Det som återstår idag av norra sidan är några ganska anspråkslösa murar bestående av ett runt och ett fyrkantigt torn med en sammanbindande sträckmur. Flera hundra år av sjöerodering har långsamt brutit ned borgen i Vättern och endast en tredjedel av den ursprungliga anläggningen återstår idag. Borgen saknade vall och grav, vilket är ganska märligt med tanke på oroliga tiderna. Måhända litade kungarna på sjöns vatten skulle skänka borgen ett naturligt försvar, att murarna i övrigt utgjorde ett fullgott skydd. En annan möjlighet är att borgen inte i första hand var avsedd att vara en militär befästning, åtminstone inte mer än andra kungsgårdar. Kanske byggherren snarare ville bygga ett hem än en militäranläggning. 

Visingsö var under den tidiga medeltiden den framväxande kungamaktens starkaste fäste och borgen blev scenen för många av de blodiga striderna mellan den sverkerska och den erikska ätten. Lite kort om kungastriderna dessa ätter emellan kan man säga att i och med att Sverige var ett valrike under hela medeltiden, så var aldrig tronföljden helt given. Tiden mellan 1130 till början av 1200-talet förekom ständiga strider mellan den sverkerska och den erikska ätten. Vid sidan av kungarna fanns jarlarna (kungens högsta ämbetsmän). Den sista med den titeln var Birger Jarl. Den sverkerska ätten härstammar från kung Sverker d.ä. (död 1156). Han var en östgötsk storman som bland annat medverkade till att det första cistercienserklostret grundades i Alvastra. Den erikska ättens stamfader sägs vara Erik den helige. Han mördades i Uppsala år 1160 och blev senare Sveriges skyddshelgon. Efter Johan Sverkerssons död 1222 dog den sverkerska ätten ut på manssidan och en ättling av den erikska ätten valdes till kung; Erik Eriksson (kallad Erik läspe och halte). I praktiken styrdes dock riket av Briger Jarl, som var gift med Eriks syster Ingeborg. Kung Erik var barnlös och efter hans död valdes Birger Jarls son Valdemar till kung och med honom kom en ny kungaätt till makten, den så kallade Bjälboätten. Valdemar kom i konflikt med sin bror Magnus (kallad Ladulås). Magnus besegrade Valdemars män i slaget vid Hova i Västergötland och Valdemar fick avsäga sig kronan.

1100-talet var en orolig tid i Sverige, som sedan forntiden styrts av mäktiga hövdingar med ett begränsat herravälde. Nu började det enade riket Sverige att formas och de kungliga familjerna stred om makten. Av åtta svenska kungar under 1100-talet dog endast tre av dom en naturlig död, resten blev mördade. 

Man vet inte vem som byggde borgen, men det finns likheter i byggnadstekniken med de tidiga östgötska stenkyrkorna, så det tyder på att den troligen började byggas i mitten av 1100-talet. En möjlig byggherre är kungen Sverker d.ä. och i så fall stammar borgen från tiden kring 1140 eller 1150. Det kan också vara Sverkers son Karl Sverkersson som var kung på 1160-talet. Ön erbjöd goda jaktmarker och troligtvis hörde det en jaktpark till borgen. Visingsö var mycket centralt beläget i det svenska riket och härifrån kunde kungen snabbt förflytta sig mellan de båda Götalandskapen. Ett flertal skriftliga källor antyder att Visingsö varit det kungliga huvudresidenset i Sverige från ca 1100-talet till 1200-talet senare del. Inte mindre än fyra kungar har avlidig på ön. I västgötalagens kungalängd nämns hur kung Karl Sverkersson mördades på Visingsö år 1167 av Knut Eriksson. Likaså nämns att kungarna Erik Knutsson och Johan Sverkersson dog sotdöden i borgen år 1216 respektive 1222. Magnus Ladulås avled på borgen år 1290.

Under den senare delen av 1200-talet verkar det som att Visingsö minskade i betydelse och Mälaren övertog Vätterns roll som central rikssvensk vattenled och borgen användes inte lika mycket längre, tex så besökte Magnus Ladulås bara borgen vid ett fåtal tillfällen. Under andra hälften av 1200-talet växte ett nätverk av städer och befästa centra fram i östra och mellersta Sverige och Finland blev fastare integrerat i riket. Visingsö hamnade helt enkelt vid sidan av. Stockholm, Nyköping, Kalmar, Åbo och Lödöse fick starka borgar som ställde den lilla befästningen på ön i skuggan. Så sent som under Magnus Ladulås tid utövade Visingsö en stark dragningskraft på härskarna men efter Magnus död gick det utför. Magnus Ladulås var den sista i raden av kungar som dog på Visingsö, år 1290. Till minne av honom reste Per Brahe d.y. en minnessten som står alldeles intill borgen. Han valde att begravas i Riddarholmskyrkan i Stockholm, tillskillnad från tidigare härskare som valt gravplats i Varnhem eller Alvastra.

I och med att Visingsö alltmer förlorade sin rikspolitiska ställning övergavs borgen troligtvis helt och hållet någon gång under 1300-talets första decennier. Kung Birger Magnusson pantsatte Visingsö och borgen till Danmark år 1318, året efter det att han vid Nyköpings gästabud fängslat sina bröder hertig Erik och Valdemar och låtit dom svälta ihjäl. Dessa händelser utlöste en revolt mot honom och han flydde till sin danska svåger kung Erik Menved.

Borgen intogs år sedan år 1318 av de upproriska sverkerska stormännen och förstördes delvis genom brand. Borgen byggdes aldrig upp igen. År 1907 undersöktes ruinen och man fann textilier och träfragment, vilka visar att borgen mycket riktigt har brandhärjats. Man fann även ett trettiotal pilspetsar både innanför och utanför borgen. 

Eftersom bara en mindre del av borgen återstår är det inte möjligt att avgöra hur man tillgodosett försvarsfunktionen. Inga källor berättar heller om att här funnits större flottor på Vättern. Näs borgruin har av allt att döma inte varit någon särskilt stor anläggning, i alla fall inte jämfört med andra kungaborgar. 

Det finns formuleringar i den norska så kallade Sverresagan, nedskriven ca 1220, som antyder att det under kung Knut Erikssons tid (1165-1195) fanns en kastal (ett försvarstorn av sten) eller ett stenhus på Visingsö. En annan källa, en isländsk sådan, även den från början av 1200-talet, anger att det på ön fanns ett ”ansenligt” slott som ska ha varit det starkaste i hela riket. Det borde ju ha varit Näs borg man menat då kan man tänka. 

Utöver Visingsborg så är Näs borgruin ett av de självklara besöksmålen om man reser till Visingsö. Det är riktigt fascinerande att stå här och veta att detta var rikets starkaste fäste under tidig medeltid och att här har så många kungar varit bosatta, levt och trampat samma mark som du själv. Här har varit skådeplatsen för många historiska händelser! 

Alla foton tagna med Fujifilm X-T2 och 18-55mm f/2.8-4

Välkommen