På Tingberget i Lödöse, även kallad Galgebacken, har man avrättat människor ända sedan i början på 1300-talet och fram till 1857. Platsen var en nästan cirkelrund yta om 30 meter i diameter, markerad av sju stenblock. Platsen var sannolikt knuten till den medeltida tingsplats för Lödöse stad och härader som gett namn åt berget. Här kunde man bli halshuggen eller hängd och skulle man vanhedras ordentligt så kunde man efter döden bli steglad (sista gången det tillämpades här var 1824). Under perioder i tiden tillämpades även bränning på bål. De sista förberedelserna innan döden gjordes i en fångkammare på gården Gårda i Lödöse.

Man var länge övertygad om att dödsstraff hade en avskräckande effekt, men framförallt var det ett sätt för den dömde att sona sina brott i relation till brottsoffren liksom inför Gud. Genom att plikta med sitt liv fick man Guds förlåtelse. Först under slutet av 1700-talet började dödsstraffet ifrågasättas på allvar och en del menade att den kännetecknar ett barbariskt samhälle att tillämpa dödsstraff. Genom sparade lagtexter, domstolsprotokoll, brev, tidningsartiklar osv får vi idag kunskap om avrättningarna. 

I en genomförd genomgång av kända avrättningsplatser har man gjort en förteckning över fler än 500 platser, men mörkertalet är stort och sannolikt är de ännu fler. Mellan 1800-1865 avrättades offentligt 644 personer i Sverige. På 1600- och 1700-talen var det ännu fler. Även barn kunde avrättas, tex skedde så i Kävlinge på 1300-talet då en 12-åring avrättades…. Horribelt att tänka att något sådant genomfördes….

De första avrättningarna på Tingbergs kulle som man känner till skedde år 1313. Då hette platsen Ekeberg. Två kvinnor hade skvallrat om en riddarhustru (alltså en fin samhällsklass). De hade antytt att hennes son inte var hennes egen och det var starten till ett rykte. För detta dömdes de till döden genom bränning på bål. 

Det är en lite speciell atmosfär att gå runt här på avrättningsplatsen, antagligen för att man vet vad som skett här. Och man ska också veta att det inte bara är en plats där människor blev avrättade, de blev även begravda på platsen. Eller begravda kanske är fel ord…nedskyfflade i grävda hål snarare. Detta var brukligt att man gjorde vid avrättningsplatserna och sågs som ett extra straff, kanske till och med värre än själva avrättningen. Det innebar ju att de inte fick komma till vigd jord. Efter avrättningen kunde kroppen brännas eller steglas för ytterligare förnedring. I 1734 års lag stadgades dödsstraff för 68 olika typer av brott. De flesta avrättningar har skett via halshuggning, vilka utfördes av en så kallad skarprättare eller mästerman som det också kallades. Bödel kallades egentligen förrättaren av andra typer av dödsstraff men orden brukar användas synonymt. Före 1858 fanns det en skarprättare i varje län, men det var inte ett populärt yrke. Ibland var bödeln en dödsdömd person som fått välja mellan att bli bödel eller att avrättas. Missaktningen och den sociala utfrysningen av bödlar ledde till myndighetsåtgärder, så som en lag från 1734 som lät deklarera att bödeln och dennes familj var i ”konungens hägn” och att ämbetet inte fick ses som skamligt. En bödel var väldigt välbetald. I Stockholm år 1736 var årslönen 800 daler silvermynt, att jämföra med en stadstjänare som fick 80 daler. Ett riktigt höginkomstyrke med andra ord! Till detta ska också läggas så kallade förrättningsarvoden som år 1736 tex var 5 daler silvermynt för halshuggning med svärd eller yxa, 10 daler för halshuggning eller stegling på pålar, 8 daler för hängning i galge, 10 daler för halshuggning och bränning på bål osv. 

Det finns en del berättelser om specifika personer som har avrättats här på Tingbergs kulle. Vi har tex pigan Elin Larsdotter som avrättades här 1698. Hon hade stulit pengar för att kunna lämna sitt gamla liv. Straffet var att bli bränd på bål. Hon arbetade hos en man vid namn Olof Göök som bodde på Alfhem kungsgård i Alvhem någon kilometer från Lödöse. Han hade fått pengar av kungen för att förse svenska soldater med pengar och husrum. En kväll började det brinna i hans hem och dagen efter upptäckte man att pengaskrinet var borta, då man förväntat sig att hitta smälta mynt. Tinget i Lödöse kom fram till att det var pigan Elin eftersom hon varit den sista att lämna byggnaden. Man misstänkte att hon gjort detta ihop med tygfärgaren Olof Nilsson. Man hittade pengarna i Olofs hus vid en polisrannsakan. Elin erkände stölden men nekade till branden. Olof nekade till en början till allt, men uppgav tillslut att han visste om brottet men att han själv inte var inblandad. Båda dömdes till döden. De fördes till en fångkammare på gården Gårda i Lödöse för de sista förberedelserna. 

Prästerna deltog aktivt både i förberedelserna och under själva avrättningen. De talade om bot och bättring till de församlade och att dödsstraffet hade befriat människorna från skuld. Nu behövde man inte frukta Guds vrede. Inför avrättningen hade prästen agerat förhörsledare på fängelset för att få den dödsdömde att lämna en detaljerad redogörelse över brottet samt acceptera den stundande straffet. Oftast åkte fången vagn ut till avrättningsplatsen, som i många fall låg i en glänta i skogen.

Andreas Segerberg är en annan som avrättas här i juni år 1854, 21 år gammal. Han var förälskad i Sofia Josefina Larsson som drev en handelsbod i Älvängen tillsammans med sin mamma. Andreas hade blivit ombedd att sova över vid några tillfällen för att skydda kvinnorna mot diverse lösekarlar som drog omkring där. Tycke uppstod mellan Sofia och Andreas men så småningom svalnade Sofias intresse. Vid en fest hade Sofia gett en annan man en kyss och Andreas blev då så upprörd att han bestämde sig för att döda henne. Några nätter senare gick han till handelsboden och väsnades utanför för att Sofia och hennes mor skulle tro att det var lösekarlar. Därefter knackade han på dörren. Hans plan fungerade och de bjöd in honom att sova över för att vakta dom. Andreas högg sedan ihjäl både Sofia och hennes mor och det hela beskrevs som att brutalt blodbad. Han grips senare med blod på kläderna. Han nekar först men erkänner sedan och döms till döden genom halshuggning. Hans kropp begravs efteråt på platsen.

Den sista gången Tingbergs kulle användes som avrättningsplats var den 22 april 1857 då postrånarna Nattsén och Björck avrättades här. En period i början på 1854 hade tre postrån skett på kort tid och folk var upprörda och i tidningar skrev det anklagande ledare över att regeringen och postdirektionen inte vidtagit åtgärder för säkrare transporter. Fyra män träffas på kvällen den 8 februari 1854 på Norra kyrkogården i Uddevalla. Alla fyra var tidigare straffade och nyss frigivna. Det var Carl Gustav Björck, nyss utsläppt från Karlsborgs fästning där han suttit tre år för stöld. Anders Daniel Nattsén som tillbringat de senaste tre åren på fästningsfängelset i Malmö för stöld av ett sängtäcke. Det var tredje gången han dömdes för stöld. De två andra var Anders Pettersson Ting och Conrad Wilhelm Berg. Dessa två hade också suttit inne för stöld. Nattsén och Björck hade tidigare suttit inne samtidigt i Göteborg 1851 där de deltagit i ett fånguppror. Björck dömdes till 14 dagar på bara vatten och bröd och Nattsén dömdes till spöstraff; 72 st rapp mot ryggen medans han hängde upphissad i spöpålen framför länsfängelset. Spöstraffen var offentliga och brukade samla en hel del publik. Det var Conrad Bergs förslag att de skulle göra ett postrån (den tidens värdetranporter). Det var vanligt att öppna vagnar dragna av en eller två hästar användes så det var med andra ord ganska lätt att överfalla en sådan. På större linjer fanns det två personer på vagnen, en postiljon som var beväpnad och en skjutsbonde. På linjer med mindre post körde en postförare ensam.

De kom överens om att överfalla en posttransport från Göteborg. Någon av dom visste att en postförare, dagen efter deras möte, skulle köra med post från Kungälv till Orust. Postföraren heter Olaus Andersson, 21 år. En mässingsbricka på hans bröst visar att han har lagens skydd och alla vet att det innebär dödsstraff att våldföra sig på en postförare. Vid Nösnäs blir han överfallen med slag och svimmar av och rånarna flyr med bytet. De fick närmare 900 riksdaler, som de delade mellan sig. En natt tillbringade de på ett ställe som hette Mångården i norra delen av Vänersborg. ”Illa beryktad” som det står i rättegångsprotokollet. Den natten förlorade Björck det mesta av bytet, oklart hur. Det kan ha varit genom spel eller så var det stöld. Gänget (utom Conrad Berg) vandrade vidare över till Norge och väl framme står det klart för Björck hur mycket av hans pengar som är förlorade. Han har inte råd med uppehället nu. Även de andra tyckte att de hade lite pengar kvar. Man började tala om ett nytt postrån och rekryterar en man kallad Stygge-Lars. Även han är dömd för stöld osv flera gånger tidigare. 

Den 13 mars 1854 ger de sig iväg till sitt bakhåll i en buske inte långt från Kattleberg, kallad Båstorp Bräcka i Ale härad. Postiljonen heter Magnus Liljeqvist och skjutsbonden Karl Berndtsson. Överfallet sker efter midnatt och hästarna skräms av de framrusande männen och vagnen välter. Karl Berndtsson och Magnus Liljeqvist faller av. Karl tar sig upp och springer iväg men ramlar och överfalls med slag av Nattsén. Han får flera slag i huvudet men överlever. Värre går det med Liljeqvist som blir skjuten av Ting med så kallad sparvhagel. Detta bedövar honom och sedan får han ta emot dödligt våld mot huvudet. Rånarna flyr mot älven och finner en liten båt som de kan paddla iväg i. Med sig har de rånbytet på 70 000 riksdaler. 

Alla fyra greps (Björck, Nattsén, Ting och Stygge-Lars. Två veckor efter rånet satt samtliga på länsfängelset i Vänersborg. De åtalas vid Ale tingsrätt. Alla fyra erkände och Björck, Nattsén och Ting erkände även överfallet vid Nösnäs. Ting och Stygge-Lars benådades från avrättning och fick istället livstids straffarbete. Björck och Nattsén blev dömda till döden genom halshuggning. Detta skedde den 22 april 1857 kl 12 på dagen. Enligt ett folkminne deltog runt 100 personer i publiken. Bymän från trakten bildade en ring runt stupstockarna genom att hålla störar mellan sig, en form av kravallstaket. Det var dels för att hindra allmänheten från att ta sig in och dels hindra den dömda från att ta sig ut. Det sägs att om den dömde lyckades ta sig ut benådades personen. Bödeln i Göteborg hade anlitats för avrättningarna och Björck var först på tur. När halshuggningen var avklarad lades granris över blodspåren innan Nattsén fördes fram. Det var sedan bödeln som skottade ner kropparna på platsen. Bödelsyxan finns bevarad och finns att beskåda på Alingsås museum. 

Den sista att avrättas i Sverige var mördaren Johan Alfred Andersson Ander, som avrättades med giljotin på Långholmens fängelsegård den 23 november 1910.

1858 förbjuds hängning som avrättningsmetod

1864 ersätts dödsstraffet för många brott med livstids fängelse

1877 avskaffas de offentliga avrättningarna

1890 sker den sista avrättningen av en kvinna – Yngsjömöderskan

1900 används handbila för sista gången

1906 fastställs att avrättning ska ske med fallbila

1910 sker den sista avrättningen

1921 dödsstraff i fredstid avskaffas

1973 dödsstraff i krigstid avskaffas

När man tänker efter inser man ju rätt snabbt att det inte var alltför längesedan som vi praktiserade dödsstraff…. På ett sådant här ställe som Tingbergs kulle, där man avrättat folk ändå från medeltiden till en bra bit in på 1800-talet inser man ju hur många människor som måste ligga begravda här – i ovigd jord. Hur mycket ångest det säkerligen skapade. Det var verkligen en speciell känsla och atmosfär att gå runt här. Jag försökte faktiskt att inte tänka för mycket på det när jag var där, för annars hade jag säkert inte velat stanna där så länge… Jag ser inte mig själv som speciellt skrockfull men att vara här sent på kvällen i mörkret…nej det står jag nog över ändå! 

Alla foton tagna med Fujifilm X-T2 och vintageobjektiv Mamiya Sekor 28mm f/2.8 samt Fujifilm 18-55mm f/2.8-4

Välkommen