Stenstorps gamla kyrka revs 1817 och det skedde på kunglig befallning. År 1804 hade kungen befallt att pastoratets tre kyrkor skulle byggas samman. Byggnadsfrågan hade då redan diskuterats i ett trettiotal år. I den nya kyrkan finns dopfuntarna från de tre gamla kyrkorna (Stenstorp, Brunnhem och Södra Kyrketorp). Ruinen ligger fint på en kulle och man passerar genom en stiglucka i fint skick och sedan leder en stentrappa hela vägen upp till ruinen.

Stenstorp gamla kyrka daterade sig troligen till 1200-talets början. Det var en kyrka med typisk romansk arkitektur med lägre och smalare kor. Ett litet vapenhus på sydsidan och sakristia på norrsidan, vilken var ganska stor och hade valv. På norrsidan fanns en ingång som längre fram blev igenmurad. Kyrkans inre mått var 24 meter lång och 8 meter bred. Den hade triumfbåge och ett rakavslutat kor. Man har inte hittat något som tyder på att kyrkan skulle haft ett torn.

Under 1600-talet utvidgades koret till jämnbredd med långhuset samtidigt som man byggde en stor gravkammare, men uppgifter om exakt när detta skedde saknas. När kyrkoherde Jonas Marchander blev kyrkoherde i Stenstorp pastorat år 1673 var kyrkorna i pastoratet i stort behov av upprustning vad gäller inventarier. Så en ny altartavla skaffades 1676. Den kostade 30 riksdaler. År 1680 vitkalkades kyrkan invändigt. Sannolikt hade den varit bemålad. Vid en restaurering av ruinen har man nämligen påträffat målade stenar. Ny predikstol stod färdig julen 1680. Den utfördes av ”tvenne unga drängar ifrån Christinehamn”. Kyrkan hade nu fått sina nya inventarier och vid biskopsvisitationen 1681 kunde kyrkoherden anteckna i kyrkoboken att allt hade varit till belåtenhet.

I kyrkan fanns ett kvinnoaltare – en gång helgat åt Jungfru Maria. Över altaret låg en broderad altarduk, skänkt av gästgivare Johan Håkansson i Ranstad och hans hustru. Officiellt avskaffades kvinnoaltaret vid Uppsala möte 1593, men i Stenstorp var det kvar ännu år 1755. Det beslöts då att man skulle riva det och ersätta det med en bänk. Vid kyrktagningar och vid andra tillfällen bar man fram gåvor och lade på altaret. På grund av typen av gåvor kallades det även kak- eller ostaltaret.

En tid efter biskopsvisitationen 1681 gjordes nya bänkar. I dokument kan man läsa att de gamla bänkarna inte hade varit ”isärbyggde”, vilket kanske betydde att det inte fanns någon mittgång. Kyrkoherden byggde på egen bekostnad en stol som placerades bredvid kvinnoaltaret och Fänrik Mårten Bernholtz i Krackgården erbjöds att sitta där mot en årlig avgift på 8 öre till kyrkan.

 

På majstämman 1697 beslöts att köpa en ny mässhake och säljaren av denna var ingen mindre än grevinnan Margareta Soop på gården Stora Bjurum. Av ägaren till Frälsegården skänktes ett nytt altarkläde av siden och med äkta silver- och guld spetsar.

I koret hängde en minnestavla över Uppsala möte 1593 samt ett epitafium över kyrkoherde Marchander. Epitafiet hade ett porträtt av Marchander och hans hustru, var försett med bibelspråk och ett krucifix. I vapenhuset fanns en stentavla över Hugo Wilhelm Cannach och fru Anna Brös. På tavlan var inhugget en hjort och ett kors. Cannach hade varit ryttmästare och hertig Adolfs hovmästare. Då Cannach varit katolik fick inte hans kista föras genom stigluckan utan den fördes genom en öppning i kyrkomuren. Cannach och Anna Brös ligger troligtvis begravda i närheten av vapenhuset. Inga lämningar finns kvar. 

I Stenstorp gamla kyrka var man- och kvinnostolarna sammanblandade då en del kvinnor satt på manssidan och en del män satt på kvinnosidan. Detta måste ändras hade biskop Svedberg bestämt år 1705, men det stötte på starkt motstånd och inte förrän 1723 hade en ny stolsindelning gjorts.

Kyrkan hade i slutet av 1700-talet börjat förfalla en hel del, hela södra långsidan var rämnad och hade sjunkit, så att valven hade skadats. På norra sidan vid sakristian hade man byggt en trappliknande förstärkning för att stödja muren. Ytterligare brister konstaterades vid en häradssyn år 1785. Kyrkan hade även blivit för liten på grund av den ökande befolkningen (som så många andra av de gamla små medeltidskyrkorna ute på landsbygden). Det föreslogs att en ny kyrka ihop med Brunnhems församling skulle byggas, men det avböjdes. Det beslöts då att söka tillstånd till att få utvidga kyrkan. En ritning fastställdes i september 1786. Enligt denna skulle längden utökas med en tredjedel och bredden med 2,5 aln (närmare 1,5 meter). På ritningen fanns ett fönster ovanför altaret inritat (oklart om det fanns där sedan tidigare), predikstolen stod som brukligt på norra sidan och den igenmurade norra ingången var ersatt med ett fönster. Efter utvidgningen skulle kyrkan rymma 250 personer. Byggnadsfrågan diskuterades, som tidigare nämnt, i ett trettiotal år och inte förrän 1804 kom på kungens befallning order om att kyrkan skulle rivas ihop med Brunnhems kyrka och Södra Kyrketorps kyrka. Den nya gemensamma kyrkan stod färdig 1817 och invigdes 1819. Den präglas av typisk så kallad Karl Johansstil – slät och stram i utformningen och med en ljus och luftig interiör (typisk tråkig kyrkoarkitektur enligt mig!). 

Kyrkoruinen grävdes ut och restaurerades 1965. Det fanns då flera gravar med gravhällar. Hällarna togs till den nya kyrkan där två lades som trappstenar och två lades i golvet i vapenhuset. En togs till trappa vid den gamla skolan i Stenstorp, den ligger nu vid en fastighet i samhället. Dessa uppgifter är från en bok om Stenstorp skriven 1975 så jag vet inte om denna häll fortfarande befinner sig på den platsen eller om man har tagit tillvara på den. I en av dessa gravar hittades år 1817 en gammal förmultnad penningpung som innehöll 75 silvermynt. Mynten var präglade under Johan III (kung 1537-1592) och Sigismund (1587-1632). Man hittade också några ”Moneta Wisbyensis” präglade i Visby på 1300-talet. Myntfynd inne i kyrkan har också gjorts; 7 silvermynt vid altarfoten. På mynten fanns avbildat en kyrka och runt den stod: ”Turonus Civis” och på andra sidan fanns ett kors och runt det stod: ”Phillipus Rex. Benedictus Sit Nomen Dini Niri Dei Ihu Xri” (latin och betyder ”välsignat vare vår Herres Jesu Kristi namn”). 

Lite kuriosa: Vid en visitation i Stenstorp år 1767 påpekades att Klockarebol saknades (alltså ett hem till klockaren). Det var nämligen så att vanligtvis ingick det i klockarens rättigheter, att få ett boställe (ett bol) och det låg vanligtvis nära kyrkan. Men så var alltså inte fallet i Stenstorp. Bönderna lovade då att bidra med material så att klockaren kunde bygga sig en stuga. Den nya klockaren motsvarade dock inte församlingens förväntningar, så de dröjde med leveransen av timmer och klockaren hänvisades att bo i fattighuset. År 1774 påmindes om timret igen. Man beslöt då att leverera timret under villkor att klockaren, Lars Segerberg, byggde huset själv. Något klockarebol blev dock aldrig byggt, trots flera påstötningar. I Stenstorp är 12 klockare kända, från 1660 till 1883, då befattningen avskaffades.

Stenstorp kyrkoruin är en trevlig, välbevarad ruin, dock liksom många andra medeltida kyrkoruiner, ganska anonym. Men för oss ruinromantiker är det alltid trevligt att besöka ändå! Själva samhället har i övrigt kanske inte jättemycket att erbjuda (Gustav Daléns museet finns dock), men om man är på jakt efter tex olika typer av fornlämningar och naturupplevelser så finns det gott om utanför samhällskärnan.

 

Alla foton tagna med Fujifilm X-T2 och 18-55mm f/2.8-4

Välkommen