Svenneby gamla kyrka må vara en av Bohusläns minsta kyrkor och kan verka oansenlig eftersom socknen var liten, men åh vilken charmig och fin medeltidskyrka! Den ligger ungefär en halvmil söder om Hamburgsund, i den del som förr kallades Ranrike. Ortsnamnet Svenneby syftar på en man i stormäns tjänst. När kyrkan byggdes tillhörde området Norge. Den har nyligen genomgått en omfattande och välbehövlig restaurering av mycket kunniga personer som har återställt och reparerat den till sin forna glans.

Den började byggas på 1100-talet och stod färdig år 1249. En välbyggd kyrka med jämnt huggna stenar i hörn och kring öppningar. Den har inga spår av huggna dekorationer. Troligen var den vitkalkad rätt på stenen. Huvudingången var genom en rundbågig port med slät omfattning i röd granit. Denna huvudingång har återigen öppnats upp vid en renovering, då man tidigare hade murat igen den.

Rakt in i koret kan man komma via en mindre ingång som har en mycket smal öppning. Det var här prästen gick in. Fönstren var mycket mindre än idag och det fanns tre stycken åt söder samt ett mycket litet fönster i östväggen. Taket hade troligtvis samma höjd som idag, men koret var ca 70 cm lägre än idag. I kyrkorummet fanns inga bänkar, läktare eller predikstol och mellan långhus och kor fanns en smal triumfbåge. Allt detta typiskt för de tidiga medeltida kyrkorna.

Under 1200-talet utrustades kyrkan med dopfunt i täljsten, kyrkklocka och träskulpturer. I koret finns ett par väggnischer, som användes för att förvara sakramenten. De hade en dörr framför som man kunde låsa, så att inte folk skulle stjäla dom.

Marken under kyrkan har dålig bärighet. Den kraftiga sockeln och träpålningen under grunden visar att man redan då var medveten om risken med de sättningar. Dessa syns idag. Det hade egentligen varit bättre att placera kyrkan högre upp i backen. Kyrkklockorna placerades uppe på berget för att de skulle höras bättre, hade de stått vid kyrkan hade bergen motat ljudet så att det inte hade hörts alls lika långt. Ytan man valde var troligtvis så viktig att man ändå valde den trots problemen som kunde uppstå. Klockan i stapeln är från 1200-talets mitt. Troligen kom klockgjutaren vandrande från Skara stift och göt klockan på plats. Man vet inte vem gjutaren var för klockor från den tiden har sällan gjutarens signatur. Klockstaplar är nästan okända i västra Europa, men vanliga i Sverige och Finland och skogsrika länder i östra Europa. Det var billigare att bygga klockstaplar av trä, särskilt i trakter rika på timmer samt att en träkonstruktion klarar rörelsekrafterna som uppstår när klockorna svänger bättre än en konstruktion i sten. Dock förbjöds klockstaplar i trä under slutet av 1700-talet eftersom staten försökte ransonera virke. Eftersom Bohuslän på 1200-talet hörde till Oslo stift så välsignades klockan av en norsk biskop, som ristade fyra kors på klockan.

 

För att vara så liten hade kyrkan i Svenneby ett stort jordinnehav, i nivå med vad större kyrkor hade. En rimlig förklaring till det är att det fanns välbärgade släkter inblandade, kanske rent av kungamakten. Längre fram i tiden är dock inte kyrkans inkomster lika anmärkningsvärda. 

Under 1600- och 1700-talen fick kyrkan sin barockinteriör som vi kan se idag. Under 1600-talet tillkom predikstol, altaruppsats (som numer står i vapenhuset), bänkar och läktare. Den norra läktaren tillkom på 1800-talet. Även en ny ingång åt väster tillkom. 1698 revs väggen mellan kor och långhus. När predikstolen installerades var den ursprungliga korbågen kvar. Från kyrkans räkenskaper år 1698 kan man tyda att det antagligen funnits en öppning och en trappa genom korbågens mur upp till predikstolen. Den trappan ersattes av nuvarande när muren revs. Predikstolen har målats om flera gånger men gallret i dörren och de svarvade knopparna överst på dörröppningen är orginalutförande. År 1729 förstorades fönstren, koret höjdes och kyrkan fick ett nytt välvt innertak. 1741 återanvände man några delar från 1600-talets altaruppsats och gjorde en ny (även denna står i vapenhuset), nu målades även tak och läktare av Jonas Ahlstedt från Uddevalla. 1753 byggdes nytt vapenhus i rött trä och 1770 tillverkades de bänkar som står där än idag. Ungefär vid den tiden ändrades den medeltida sydportalen till fönster, men denna portal är som sagt återställd idag. 

År 1916 ersattes kyrkan av en ny, men den gamla revs som tur var aldrig. På sina håll ville man riva den men det fanns inte pengar för det. Så den gamla kyrkan förvandlades mer eller mindre till en ödekyrka. Detta var innan lagen om kulturminnen trätt i kraft och uppmärksamheten mot kulturarv var inte lika utbredd. Fornminnesföreningen Vikarvet i Lysekil tar över kyrkan och gör en del restaureringar. När de tar över den var kyrkan i bedrövligt skick. Stora sprickor i väggarna, trasigt tak, hål efter hackspettar osv. Vid en grävning de gjorde hittades ett skelett vid norra väggen, dess längd var över 2 meter! På kyrkvinden hittades en del sällsynta kors av trä. Vikarvet hade ansvaret fram till 1982 då den gick tillbaka till Kville pastorat. 1962 gjordes en invändig restaurering och då tog man bland annat ner skulpturerna från vinden där de legat och dammat, dopfunten hämtades från den nya kyrkan. Vid den stora restaureringen 2014-2015, då bland annat svåra sättningsskador reparerades har ytterligare återskapande av kyrkans forna utseende gjorts. 

År 1698 rev man som tidigare nämnts triumfbågen mellan kor och långhus. Reformationsarbetet är i full gång och sättet att föra gudstjänst på ska ändras. Nu ska folket vara mer delaktiga, sjunga med i psalmerna och se bättre vad som händer i kyrkan och vad prästen pysslar med. Bibeln trycks för första gången på svenska på 1500-talet, så nu kan fler människor förstå vad som står däri. Förstoringen av fönstren släpper in mer ljus i det dunkla kyrkorummet. 

Ännu in på 2000-talet saknas elektricitet i kyrkan. Kanske är det en del av attraktionen med kyrkan, för den är omåttligt populär och många dop, begravningar och bröllop förrättas här i modern tid. 

Kyrkan har kvar sin ursprungliga, murade vägg på norr sidan, medan sydsidan, delar av västväggen och korets östra vägg är från en stor ombyggnad på 1700-talet. När man satte in de stora fönstren, som fortfarande finns i kyrkan plockades nästan hela sydväggen ner. Man återanvände stenarna när man murade upp den igen, men man hade inte kunskap om hur man murade enligt den gamla metoden. Detta har resulterat i att både sydväggen och östväggen är undermåligt murade, vilket upptäcktes vid den stora restaureringen 2014-2016. Korväggens mur var mycket skadad. Väggarna är 140 cm tjocka och är murade i skalverkskonstruktion (en innermur och en yttermur med mellanrum som är fyllt av stenar för att binda ihop murarna med varandra). Östväggens murar hade böjt sig åt var sitt håll, innermuren bågnar inåt och yttermuren bågnar utåt. Allt detta åtgärdades i restaureringen, samt en del andra mer eller mindre allvarliga skavanker. Man brände även egen kalk från Kinnekulle i en tillfälligt uppmurad kalkugn i Svenneby och putsade den med de medeltida metoder som använts när kyrkan byggdes. Ett otroligt gediget och kunnigt jobb som har utförts! Det har tidvis varit ett mycket krävande jobb då allt i kyrkan är lite snett och vint. Tex var hålet helt snett där den nya kyrkdörren skulle sättas på plats.

Altarstenen och korfönstret är troligtvis ursprungliga. Korfönstret blev igensatt på 1740-talet. Stenaltaret har varit täckt med brädplankor, men dessa togs bort vid restaureringen och man tog åter upp fönstret, vilket var ytterligare ett led till att återställa medeltidskyrkan. Man tog även fram det gamla stengolvet som legat dolt under ett trägolv. Enligt arkivuppgifter ska kyrkan ha haft målningar i koret, men på grund av att korväggen hade så stora skador på puts och mur gick det tyvärr inte att skrapa fram dessa under alla putslager som väggen hade.

Takmålningarna och målningarna på läktaren är gjorda av Jonas Ahlstedt, som var lärjunge till en av de stora kyrkomålarna i västra Sverige under 1700-talet, Christian von Schönfeldt. Bilderna på läktarbröstet föreställer Jesus, lärjungar och apostlar. En period var dessa övermålade med vit färg men är trots det förvånansvärt välbevarade. 

Kyrkans skyddshelgon var Sankt Olof (på norska helige Olav) och han är Nordens första helgon. Han var kung i Norge 1015-1028. 

Efter den senaste otroligt gedigna restaureringen kommer kyrkan finnas kvar lång tid framöver! Det är en betryggande tanke att det läggs så mycket tid, pengar och energi på att faktiskt bevara vårt kulturarv (även om en del dessvärre inte haft lika tur). Detta är en kyrka mycket väl värd ett besök, inte bara för att kyrkan är fantastisk utan också för att omgivningarna är så otroligt fina! 

 

Alla foton tagna med Fujifilm X-T2 och 18-55mm f/2,8-4

Välkommen