Dragsmarks kloster, eller Marieskogs kloster som det också kallas, anlades under kung Håkan Håkonssons regering 1217-1263 (när Bohuslän var norskt). Det blev ett av de rikaste och mest ansedda klostren i landet, men tiderna kom att förändras och klostret upplöstes. I nära 250 år varade dess storhetstid. I ett kungligt brev år 1610 beordrades det att man skulle ta sten från klostret och använda det till Bohus fästning. Byggnaderna försvann, men tex nattvardskärlen från 1200-talet blev kvar och finns nu inne i Dragsmarks nya kyrka. Detta kärl ska enligt tradition skänkts av kung Håkan Håkonsson. Klosterruinen ligger alldeles bredvid kyrkan och det hör till Uddevalla kommun.

Från omkring mitten av 1200-talet och hela medeltiden igenom blev Dragsmark med dess klosteranläggning ett både andligt och världsligt dominerande centrum på Bokenäset och säkerligen även i omgivande trakter. Den norska kungliga administrationen skaffade sig ett system av så kallade skeppsredor i Bohuslän, varav Bokenäset blev en av dessa. Bokenäsets södra del bjöd på skyddad hamnplats med trånga vattenpassager. Namnet Dragsmark har troligen anknytning till samfärdsel på vattenvägar. Båten måste dragas över grunda och smala vattendrag på näset mellan Gullmarn och Koljefjorden. Forskare härleder namnet till drake, dvs skepp. Jordbruket i den bördiga dalgången, båtbyggeriet och övriga hantverk vid klostret samt klosterskolan gjorde Dragsmark till en betydande kulturort under medeltiden.

Klostrets stiftelseår är okänt, men det infaller troligen under Håkan Håkonssons senare regeringsår (1217-1263). Klostret invigdes till heliga Marias ära och kallades Monasterio de Silvae S. Maria. Klostret uppfördes av de så kallade premonstratenserna. Det var en prästordern med missionära uppgifter. De levde efter den helige Augustinus regler och bar vita dräkter, de kallas därför också för vitbröder. Deras första kloster var Prémontré i Laon Frankrike, grundat 1120. Därifrån grundades sedan dotterkloster, ofta genom att övertyga redan befintliga kyrkor. Så var fallet i Vä i Skåne och Tönsberg i Norge. De munkar som seglade till Dragsmark för att bygga klostret var 12 st till antal och tillhörde Borglum kloster på nordvästra Jylland. Detta var och förblev antagligen moderklostret. Klosterkyrkorna fungerade i regel som vanliga församlingskyrkor. Lekbröderna hade hand om jordbruk, hantverk och, som i Dragsmark, även visst skeppsbyggeri. Klostret deltog även aktivt i sillfisket och exporterade sina fångster dels med egna fartyg, dels med Hansans fartyg, till England och Rhenländerna. Munkarna hade även en karpdamm 200 meter sydväst om klostret.

Det råder oklarheter angående förhållandet mellan Dragsmarks kloster och Bokenäs gamla kyrka. Enligt lokal tradition byggdes Bokenäs gamla kyrka av kaniker vid Dragsmarks kloster som där instiftade två altare, varav Sankt Botulfs (han var ett katolskt helgon) altare betjänades av en präst avlönad av klostret. År 1480 beviljar påven en ansökan av abboten och kanikerna i Dragsmark att med klostret förena Sankt Botulfs kyrka (alltså Bokenäs gamla kyrka) och Morlanda kyrka. Detta visar lite på klostrets förhållanden under dess storhetstid, som var under 1300- och 1400-talen. Klostret ägde under den tiden ansenligt med jordegods; inte mindre än 150 gårdar, som från 1200-talet och framåt skänkts som gåvor från kungligheter och stormän. Bokenäs kyrka ägde också en hel del. År 1388 ägde kyrkan 34 gårdar, sammanlagt mer än 7 markbol (hemman av viss storlek) varav 3 donerade från norske kungen Håkan Håkonsson på 1270-talet. Även om klostret hade stora egendomar var det ett litet kloster (till ytan sett), ett av de minsta i Norden.

Bland de äldsta skriftliga källor angående Dragsmarks klosterruin, är Magnus Lagaböters (son till kung Håkan Håkonsson) testamente från år 1277, upprättat i Tönsberg, Norge. Nästa uppgift är ett brev utfärdat av honom (han var Norges kung mellan 1262-1280), där han försäkrar att klostret får använda den donation hans far Håkan gav vid förflyttningen från Tönsberg till Dragsmark. Denna förflyttning gällde barfotabrödernas kyrka som kungen lät bygga i Tönsberg men som då sedan flyttades till Dragsmark. Barfotabröder kallades de munkar som tillhörde franciskanorden. Hur det hela ligger till är man inte helt hundra procent säker på, men att det skulle röra sig om någon form av förflyttning i samband med klostrets tillkomst bekräftas av Magnus Lagaböters brev. Man har tokat uppgifterna som så att en träkyrka flyttades, troligtvis sjövägen, till Bohuslän och användes där under tiden en stenkyrka blev färdigbyggd. Flyttningen kan dock även syfta på flyttningen av byggnadsdetaljer, relikskrin eller andra viktiga inventarier. Fynd av en romansk dopstensfot på klosterområdet kan tyda på det sistnämnda. Samma gäller resterna av ett relikskrin från början av 1200-talet, som hittats på området.

Klostret fick redan från början ordentliga donationer, nämligen 50 markabol av kung Håkan och ytterligare penninggåva av sonen Magnus Lagaböter. Efter hand utökades klostrets egendom genom donationer av jordegods och pengar. Drottning Blanka (fru till Magnus Eriksson) testamenterade år 1347 tio mark silver och ytterligare gåvor är dokumenterade från 1300-talet. Drottning Dorotea gav 1492 fem hundra mark till klostret mot att abbot Thorer låter läsa själamässor för de kungliga och alla kristna. Det var vanligt att donationerna var förbundna med villkor att munkarna skulle utföra dessa själamässor och läsa böner över givaren. Om inte villkoren hölls kunde givaren återkalla donationen. Så som man kan förstå så led det inte klostret någon brist på tillgångar. Detta inföll ju också under klostrets storhetstid, som var under 1300- och 1400-talen. Men klostrets rikedom skulle få sitt slut.

Vid klostret bedrevs även undervisning, liksom i Borglum, det förmodade moderklostret. Det har beskrivits som en form av högskola vid klostret, avsedd för ”adliga ynglingar” från Norge och Danmark, men även från Sverige. Skolan var belägen vid Hultås och var under senare medeltid ett prästseminarium.

Det äldsta bevarade sigillet från klostret har tillhört abboten Niclis och är häftat vid ett skriftesbrev från 1423. Den första abboten man vet om vid namn är abbot Jacob år 1407. En annan abbot man känner till är Thore, som antagligen var det runt 1480-talet.

Årtalet för klostrets nedläggning är inte känt, men det sekulariserades mellan 1519-1532 och fick en så kallad världslig styresman år 1519, vid namn Herman Matzson, vilken tidigare varit abbot. Han klagade detta år över att en tredjedel av klostergodsen låg öde och inga medel fanns till klostrets underhåll. År 1523 förstördes det ytterligare av en svensk här ledd av Lars Siggesson Sparre Ture Jönsson Tre Rosor. Herman Matzson skriver ett brev till kungen Christian II för att få utbetalt de 500 mark som drottning Dorotea skänkte år 1492 och som ännu inte blivit utbetalt till klostret. På 1530-talet blev klostret och dess egendomar lagt under kronan under benämningen Dragsmarks klosterlän. Klostret ägde år 1604 inte mindre än 141 egendomar, därav en tredjedel i Dragsmarks och Bokenäs socknar och resten fördelade över stora delar av Bohuslän.

Klosterlänet förlänades år 1624 skeppsföraren Nils Hammer, som mot sina tjänster som skeppsförare erhöll en räntesumma av godset. Efter att Bohuslän blivit svenskt år 1658 förvandlades Dragsmarks län till kronogods under Bohus.

Kanikerna i klostret tycks ha bott kvar i klostret åtminstone några årtionden in på 1500-talet. Klosterbyggnaderna förföll efter reformationen, men inte fullständigt. Vid biskopsvisitationen år 1594 och 1597 konstateras att det finns en liten träkyrka vid klostret – förmodligen föregångaren till nuvarande Dragsmarks kyrka. Biskopen som gjorde visitationen ville dock använda klosterkyrkan som sockenkyrka istället för den lilla träkyrkan och uppmanade allmogen att ställa iordning den så att den kunde användas. Hans uppmaning verkar dock inte fått någon efterföljd. År 1610 tilläts ståthållaren Ivar Krabbe på Bohus att få använda stenmaterial från klostret till Bohus fästnings bygge och i och med detta satte det definitiva förfallet igång. Vid 1700-talets mitt fanns endast ruiner efter klostret och kyrkan kvar. Fram till 1745 hade östgaveln sin nästan fulla höjd kvar, på 22 meter och med en bredd på 12 meter! 

I början på 1800-talet försökte man få till en fredslysning av ruinen. Sten från klostret fortsatte dock att bortforslas. De sista stora murresterna rasade i februari 1846. I brev till Vitterhetsakademin försöker man väcka intresse för förvaring av byggnadsresterna. Huggna stenar finns kringspridda i traktens gårdar. Av det forna klostret finns nu inte så mycket kvar. Endast en cirka 1-1,5 meter hög ruin är kvar med murar till klosterkyrkan samt anslutande murar till en nästan kvadratisk byggnad och ett smalt genomgångsrum mellan kyrkan och denna. Nuvarande ruin är huvudsakligen resultatet av Wilhelm Bergs utgrävningar år 1897 och är hittills den enda mer omfattande utgrävning och undersökning som gjorts av området. Denna genomfördes på initiativ av Göteborgs och Bohusläns Fornminnesförening. Murresterna restaurerades år 1930. Denna restaurering kritiserades för sitt något hårdhänta genomförande så en i viss mån återställande och kompletterande konservering gjordes 1934.

Av Wilhelm Bergs undersökningar framgår det att klosterkyrkan var en enskeppig kyrka byggd av tuktad gråsten i skalmursteknik och med en murtjocklek på ca 1,5 meter. Spår av kalkputs fanns ut- och invändigt. Omfattningar och arkitektoniska detaljer var gjorda av finhuggen täljsten. Kyrkans längd var 22,6 meter med en bredd på 13,5 meter och en höjd på ca 25 meter. Kyrkan var välvd med två kvadratiska kryssvalv, stödda på sex stycken murpelare. Två av dessa på södra sidan bär fortfarande spår av avtrappning i tegel.

Även valvribborna var av tegel. Grunden till en triumfbåge blottlades. Den ligger inte i förband med långhusmurarna och är uppenbart byggd senare. Grunden till högaltaret intill östra muren har grävts fram. Intill korets södra respektive norra mur, och i anslutning till triumfbågsmuren, blottlades grunden till små utrymmen med rektangulär grundplan, vars funktion inte är klarlagd. Möjligen kan de ha byggts som gravkammare. Golvet i långhuset var belagt med oglaserat tegel i murbruk på underlag av sjösand. Längs murarna var teglet lagt diagonalt och på andra ställen lagt i flätmönster. Golvet i koret var belagt med nästan kvadratiska, glaserade tegelplattor i gult och mörkgrönt. Fönster fanns i östra korväggen och i långhusets västmur. Inga andra uppgifter om fönster finns. Fönsteröppningarna var ca 15 meter höga och 0,75 meter breda. Det var tre av dessa högsmala fönster som satt under en omfattningsbåge dekorerad med bladverk. Enligt en dokumenterad beskrivning av kyrkoherde Lars Rhodin vid mitten av 1700-talet så var västportalen (huvudingången) av gotiskt snitt med rosettfönster ovanför och överst på norra muren fanns en dekorfris. Tre trappsteg av långsmala stenhällar förde upp till ingången och en mindre ingång fanns även i korets sydmur, vilken hade en omfattning av huggen sten. Korportalen ledde genom en smal gång till en byggnad med nästan kvadratisk grundplan söder om kyrkan. Rummets mått var ca 4,8×5 meter. Golvet var belagt med glaserat tegel i likhet med det i koret. Under teglet och sandlagret fann Berg ännu ett golv av grå stenhällar och under detta ytterligare ett kulturlager av tegelstycken, murbruk, kol med mera. Det smala genomgångsrummet (ca 1,8 meter i bredaste delen) hade en dörröppning i väster till den förmodade klostergården. Dörromfattning och tröskel var av tegel. Det har funnits olika teorier om vad rummet har varit men troligtvis har det varit kapitelsal eller konventstuga. Man har inte hittat några spår efter någon tornbyggnad. Klosterkyrkans kor har stora likheter med domkyrkan i Stavanger, Norge.

Det fanns en trappa till en andra våning, med dormitorium och andra utrymmen. Bergs undersökning inskränkte sig till kyrkan och utrymmet i söder. När en ladugårdsbyggnad tillhörande gården Kloster revs 1940 gavs tillfälle till en undersökning av marken under byggnaden. Då blottlades en grundmur till en byggnad med golv belagt med kullersten. I söder fanns en öppning genom byggnaden med en stenlagd väg västerifrån in till klosterområdet. Denna byggnad kan vara fråga om tex ett förrådshus, kanske med en bostadsvåning över. Klostrets övriga utrymmen ligger sannolikt under den mark som nu hör till gården Kloster. Enligt en besiktning som gjordes 1897 fann man att klosterområdet sträcker sig längre söderut än man först förmodat.

De golv och andra kulturlager som Berg hittade vid sin undersökning, som låg under det första stenlagret skulle kunna härröra från en äldre stenkyrka eller träkyrka. Och det finns ju som sagt dokumenterat att det talas om flyttningen av en kyrka eller delar av den från Tönsberg till Dragsmark, i samband med Håkan Håkanssons donation.

I statens historiska museum förvaras nederdelen av en medeltida dopfunt som man fann i klosterruinen. Den är äldre än den gotiska klosterkyrkan. En del skulpterade stenfragment förvaras i ruinen medan en del förvaras i Dragsmarks kyrka, i det hembygdsmuseet i Morlanda, Bohusläns museum och Göteborgs museum.

Bergs undersökningar visar att ett stort antal begravningar har förekommit i klosterkyrkan. Under golvet återfanns en mängd skelett och en del spår efter träkistor. Däremot har inte några gravstenar funnits i kyrkan men däremot fragment av sådana utanför kyrkan. I två fall blottlades grunden till förmodade gravkammare och så hittade man ju spår efter förmodade gravkammare i koret. Cirka 150 st kranier, hela eller delar, tillvaratogs i kyrkan. Fynd av skelett i området väster om kyrkan tyder på att det legat en begravningsplats där. Även andra föremål såsom svärd, förgylld kopparplåt, pärlor till radband, delar till ett processionskrucifix osv hittades. Även delar till ett litet relikskrin, som haft formen av ett litet hus, hittades. Det har suttit emaljerade figurer och innefattade stenar eller glas på skrinet. Det är daterat till 1200-tal och är sannolikt tillverkat i Limoges, Frankrike då de är kända för sin produktion av husformade relikskrin. Ett välbevarat exempel finns i Brahekyrkan på Visingsö. Vid undersökningen hittades även en sigillstamp i brons som tillhört väpnaren Ficke Grupendal, vilken förekommer i handlingar från 1409-1417. Man hittade även mynt daterade mellan 1275-1513 där de äldsta var från Sverige och Norge. Senare mynt var från England, Hamburg, Tyska ordern och Danmark.

Till Dragsmarks kloster har förlagts den medeltida balladen om riddaren Axel Tordssons och Valborgs kärlekshistoria. Visan kallas ”Visan om Axel Tordsson och sköna Valborg Ingemarsdotter”. Berättelsen handlar om hur Axel och Valborg älskar varandra redan som barn, men hur kyrkan hindrar deras giftermål då de är dopsyskon. En hällkista vid Lögås anges som riddare Axel Tordssons grav. En annan medeltida sägen är den om draken i Skåleberget ovanför Dragsmarks kyrka. Draken ruvade på en silverskatt men flydde när klostret byggdes. Han lämnade dock kvar skatten, som ingen ännu har hittat. 

Trots att dokumentationen runt klostret och klosterkyrkan, samt utgrävningarna är relativt sparsamma (om man jämför med andra kända kloster) så tycker jag ändå att bilden av en gotisk katedral framträder ganska tydligt. Även om den var i blygsam storlek jämfört med andra kloster ägde den stora rikedomar. Antagligen var klosterkyrkan rikt dekorerad och troligen var det klostrets egna hantverkare som både högg och satte in stendetaljerna. Har man vägarna förbi kan man se fram emot två mycket intressanta besöksmål, klosterruinen samt Bokenäs gamla kyrka som ligger en liten bit bort.

Alla foton tagna med Fujifilm X-T2 och 18-55mm f/2.8-4 samt vintageobjektivet Meyer Görlitz Orestegon 29mm f/2.8

Välkommen