Brunns kyrkoruin, några kilometer väster om Ulricehamn, är en mycket trevlig kyrkoruin att besöka då den är så pass välbevarad. Det är inte så vanligt i Västergötland med kyrkoruiner som har så intakta väggar, så det är alltid extra trevligt när man hittar dessa. Många av de inventarier som fanns i kyrkan finns numer bevarade i den nya kyrkan som bara ligger ett stenkast från ruinen. Vid ruinen råder viss rasrisk (enligt den skylt som finns uppsatt) så man får väl hålla ett extra öga öppet. 

 Som många andra små sockenkyrkor/ruiner så kan det vara svårt att gräva fram information då det inte finns så mycket nedtecknat kring dessa. Kyrkan byggdes i alla fall någon gång på 1100-talet och restaurerades 1933. Den är som sagt i väldigt gott skick och det är nog mycket tack vare att kyrkan inte använts som stenbrott så att säga, alltså ingen har snott murstenarna för att använda dom till något annat bygge (i alla fall inte så många så att man har demolerat hela ruinen, som skett på många andra ställen). Kyrkan användes ända fram till det att man byggde den nya kyrkan som stod klar 1893. Så ruinen är så sett relativt ny. 

Det finns ett fåtal gravvårdar från 1700- och 1800-talet kvar på kyrkogården. Enligt information ska det finnas runt 13 000 gravar på kyrkogården. Jag vet inte hur man kommit fram till denna enorma siffra, men om det stämmer så tyder det ju på att platsen använts som gravplats under väldigt lång tid, kanske ända sedan brons -eller järnålder. Bygden där kyrkoruinen ligger är ju en väldigt gammal och historiskt sett viktig plats. Brunn ingår i det som kallas Redvägs härad (år 1938 uppgick Brunn i Ulricehamns stad) och Redvägs härad är en av de sju härader som givit namn åt den s.k Sjuhäradsbygden. Sjuhäradsbygden var under medeltid en viktig gräns mot Danmark. Redvägen som den kallades (Ätrastigen) var en mycket gammal ridväg och en av de viktigaste transportlederna i Sverige under mer än tusen år. Samma väg var använd redan under stenålder och beskrevs vid tiden kring Adam av Bremens besök hos danske kungen. Längs denna ridväg har minst fem slag stått under medeltiden, bland annat slaget på Åsundens is och slaget vid Lena. Ett antal försvarsborgar såväl som privatborgar har funnits vid vägen. Redvägen  (Ätrastigen) börjar i Falkenberg och följer Ätradalen förbi bland annat Åsunden, Ulricehamn, Lena i Timmele osv, samt vidare norröver. 

År 1697 förlängs kyrkan 12 alnar (lite över 7 meter) åt öster och 1698 tillkom fönster och läktare tillkom år 1699. Vapenhuset ska ha tillkommit så sent som 1808. Sakristians väggar finns idag inte bevarade. Huvudingångens portal är i sandsten och resten av kyrkan var byggd i gråsten.

I slutet av 1600-talet beställdes en altaruppsats av bildhuggare Hans Christopher Datan från Bogesund, även Timmele kyrka gjorde detta. För detta betalade man 70 daler silvermynt. Altaruppsatsen var färdig 1714. Denna finns nu i nya kyrkan, samt predikstol (också gjord av Datan). Andra inventarier som finns där är dopfunten från 1100-talet, den gamla kyrkporten, läktarbröst och ett krucifix från 1200-talet, som är omgivet av fyra kvinnofigurer. När jag var vid kyrkoruinen var inte den nya kyrkan öppen. 

Brunns gamla kyrkas dopfunt är tillverkad under 1100-talet av Mäster Andreas. Han är känd till namnet då han har signerat två av sina dopfuntar med sitt namn; Gällstad och Finnekumla (han signerade i runskrift). Idag finns dessa på Statens historiska museum, men Brunns gamla kyrkas dopfunt finns däremot i den nya kyrkan! Andreas var verksam under slutet av 1100-talet i Sjuhäradsbygden. Hans dopfuntar är sirade, fyrsidiga eller runda dopkärl. De är täckta av nordisk fältornamentik i romansk stil och räknas till den västsvenska stenskulpturens främsta alster. De har västgötsk-engelsk tradition, men uppvisar även gotländska drag. De är indelade i två grupptyper; Gällstadgruppen och Finnekumlagruppen. Gällstadgruppen är den med mycket ornamentik och figurscener och Finnekumlagruppen har endast ornamentik och inga figurer. Brunns gamla kyrkas dopfunt tillhör Finnekumlagruppen.

År 1843 ålades Brunns och Vists församlingar att uppföra en gemensam kyrka. Ett sådant gemensamt bygge påbörjades, men 1888 vägrade Vistborna att fortsätta. Istället renoverade de sin befintliga kyrka.

När man byggde den nya kyrkan i Brunn var den gamla liten och i dåligt skick. Den sista gudstjänsten hölls i november 1893. Vid rivningen behöll man murarna. Det gör att vi i dag kan få en god inblick i hur kyrkan såg ut! Den nya kyrkan byggdes efter ritningar av arkitekt Adrian Crispin Peterson och tillhör de många nygotiska granitkyrkor som uppfördes i Västsverige efter hans ritningar.

På grund av rasrisken har man monterat ett antal stag som ska förhindra att korpartiet rasar. Man får ju verkligen hoppas att ruinen rustas upp innan det går för långt. Det hade varit mycket tråkigt om den förföll för mycket!

Ja det blev mest bilder och inte så mycket info, men så är det ibland. Många av de här små okända sockenkyrkorna har inte så mycket nedtecknad information alla gånger. Men de är fortfarande intressanta att besöka och fotografera tycker jag. Så är du en sådan där så kallad ruinromantiker så är det här helt klart en trevlig ruin att besöka! När jag är på sådana här gamla platser önskar jag mig alltid en tidsmaskin som kan ta mig tillbaka i tiden, till den plats jag är på, för att få se hur det såg ut då och vad som utspelade sig då! Människorna, händelserna….

 

Alla foton tagna med Fujifilm X-T3  och 18-55mm f/2.8-4

Välkommen