Ods medeltida kyrka ligger i södra delen av Herrljunga kommun. Kyrkan ligger vid (kanske till viss del på) ett stort järnåldersgravfält som kallas Stenslyckorna. Detta visar på att platsen har haft en stor betydelse. Fler gravfält finns i närheten och tex Ods kullar (gravhögar) ligger inte många hundra meter bort. Kyrkan ligger på en hög, utskjutande holme i ett omgivande sjösystem som en gång utbredde sig i dessa trakter.

Namnet Od härstammar från det fornsvenska odh; ‘vadställe’. Det sägs att detta område var omgärdat av mossar och myrmarker och en sjö som hette Odensjön låg nedanför kyrkan. De sjöar som ligger runt omkring området var i det närmaste sammanlänkade med varandra och det ställe där man kunde korsa över (så kallat vadställe) var i Od. Därav namnet.

Ods kyrka bedöms vara från 1100-talets första hälft och är uppförd i kvaderteknik (i fyrkant huggen natursten). Den var en romansk kyrka och hade ursprungligen ett smalare och lägre, rakt avslutat kor. Den tillhör den så kallade normandiska stilgruppen. Detta var en byggnadsstil som via England spreds i Västergötland. Den spreds först till Kinnekulle, men spreds sedan under 1100-talets början till övriga landskapet. Eriksbergs gamla kyrka och Ornunga gamla kyrka är andra exempel på denna stilgrupp. Den normandiska stilen utmärker sig på att kyrkorna är väldigt enkelt utförda och den eventuella dekorativa ornering som finns är koncentrerad till södra portalen. 

 

Ods kyrka förmodas ha ett senmedeltida vapenhus kvar, vilket inte är så vanligt att kyrkorna har bevarat. Det ligger vid södra långväggen och vid västra kortväggen finns ett mindre vapenhus i trä, vilket är från 1740-talet. När det senmedeltida vapenhuset byggdes murades en ursprunglig romansk sandstensportal igen. I norr fanns även en enklare ingång, som även den är igenmurad (murades igen 1809), men denna kan man i alla fall se var den har varit. 

 

Kyrkan dekormålades på 1200-talet och sedan igen i slutet på 1500-talet eller under tidiga 1600-talet. Dekormålningarna fann man vid en restaurering 1915 och dessa togs då fram. Idag återstår endast små fyrkantiga fält och målningarna är ytterst fragmentariska. De var i så dåligt skick att de inte gick att återställa.

Sin nuvarande utformning fick kyrkan 1743 då västmuren raserades och långhuset förlängdes och det nya vapenhuset i väst byggdes. Detta vapenhus revs dock 1810 och man byggde då det nuvarande som vi ser idag. Renoveringen, som leddes av kyrkoherde Odhelius, kröntes med att prästfamiljen Odhelius släkttavla murades in ovanför sakristidörren. Det tresidigt avslutade korpartiet tillkom 1758 och sakristian från 1600-talet utvidgades. Resultatet blev en byggnad som behöll medeltidskyrkans små breddmått men fick en ansenlig längd. En vinkällare under sakristian byggdes 1713 och denna gjordes åter tillgänglig genom en ny golvlucka år 1914, då den varit otillgänglig under en längre tid.

I mitten av 1700-talet ville man bygga ett torn och ha det istället för det södra vapenhuset (det senmedeltida) och klockstapeln. Detta överklagades dock och beslutet upphävdes. Klockstapeln byggdes 1687 och ombyggdes 1739 och 1776. År 1828 slog blixten ner i den och splittrade många stolpar. Den stora klockan som hänger i den är från senmedeltiden och den lilla klockan är gjuten 1701.

Det sägs att vid en biskopsvisitation i pastoratet år 1713 yrkade biskop Jesper Svedberg att samtliga kyrkor i pastoratet skulle nybyggas, men det ville inte sockenmännen i Od. De lovade dock att lägga grunden till en ny kyrka. Så lade man en kyrkogrund i Österod (en liten bit från Od). Det blev dock inget bygge av det hela. Mig veterligen finns inga lämningar kvar efter denna kyrkogrund. 

Kyrkan innehar många fina, värdefulla och intressanta inventarier. Vissa av dom förvaras i ett glasskåp, tex en bibel från 1514 som är tryckt i Uppsala (Gustav Vasa bibel) samt en Karl XII bibel, en kyrkohandbok från 1693 samt en Karl XII kalk. Den skänktes till kyrkan av Linköpingsbiskopen A.O Rhyzelius, som själv fått den från kung Karl XII. Rhyzelius var nämligen fältpräst hos Karl XII. Det sägs att Rhyzelius blev tillfångatagen under slaget vid Poltava, men lyckades gömma kalken under fodret i sin prästkappa. Han lyckades sedan fly från fångenskapen och kunde återlämna kalken i oskadat skick till konungen. Porträtt av Rhyzelius hänger i kyrkan liksom deras släkttavla.

Under medeltiden var det vanligt att kyrkorna hade fler än ett altare, så även i Od. I en redogörelse av biskop Andreas Olof Rhyzelius, född i socknen 1677, berättas att kyrkan då hade kvar två altare, men hade haft flera. Det ena var huvudaltaret och det andra var ett sidoaltare i nordost, på kvinnosidan, kallat Vår Frus altare. Det var försett med en skulptur av madonnan med barnet. Denna skulptur är skuren i ett stycke och daterat till omkring 1500-tal. Vår Frus altare användes till att lägga offergåvor på i samband med barnaföderskors kyrktagning. I samband med en biskopsvisitation 1711 såg dåvarande biskop till att detta bruk upphörde ”såsom onödigt, vidskepligt och till förargelse”. År 1908 deponerades madonnaskulpturen på Borås museum, men återfördes till kyrkan 2004.

Den ursprungliga kyrkan hade inga fönster i norr, vilket var brukligt och saknade troligtvis innertak. Fönster var något man ofta tog upp senare och även förstorade. Tex så är fönstren på sydsidan förstorade 1843 och man tog även upp nya. I början på 1800-talet lade man även trägolv över det fina gamla kalkstensgolvet och detta trägolv förnyades ytterligare år 1915. Personligen hade jag tyckt det det vore trevligt om man vid någon restaurering åter tog fram det gamla kalkstensgolvet! Kyrkorna känns så mycket mer gamla och genuina med stengolv istället för sånt där trägolv! 

 

Kyrkan har en mycket fin dopfunt med skulpterade figurscener (dock är den ganska skadad med vittring och sprickor). Dopfunten har, enligt forskaren Otto Janse, likheter med välkända kontinentala dopfuntskolor i södra och mellersta England, tex är den i katedralen i Winchester väldigt lik i fråga om figurutsmyckning. Funten är från 1100-talets första hälft och är försedd med djursymboler och enligt forskare bilder ur Sankt Nikolaus liv. Sankt Nikolaus är sjöfarare och vägfarares helgon och även Rysslands helgon. I figurfälten syns två inbördes frånvända djur och över det högra ett kors, liknande djur fast vända mot varandra, en knäböjande man framför en gestalt med biskopsstav samt tre gestalter. Tex så anser forskaren Janse att scenen med den knäböjande figuren speglar hur Nikolaus (som var biskop av Myra) gav en utfattig ädling hjälp så han kunde gifta bort sina döttrar värdigt. Det är då alltså fadern som knäböjer framför Nikolaus. Dopfunten i Winchester är mer detaljrik och skildrar en större del av denna händelse. Jante förklarar att det beror på att funten i Winchester är väldigt mycket större.

Altartavlan är troligen tillverkad på 1400-talet och inköptes för 75 daler silvermynt på okänt ställe på kontinenten år 1695. Tavlan försågs med ett nytt ramverk dekorerad med akantusblad och överst en basunängel och på var sida skulpturer föreställande evangelisterna Johannes och Lukas. Altartavlan målades i vitt och guld år 1814 (lite av en modegrej på den tiden), men vid en restaurering 1950 återställdes de ursprungliga färgerna.

Predikstolen från 1717 är tillverkad av bildhuggare Wedelin från Borås och den är prydd med bilder av Kristus och de fyra evangelisterna. År 1863 flyttades den från den södra sidan till den norra. Ovanför predikstolstrappan hänger en medeltida träskulptur, troligen föreställande två apostlar.

I det senmedeltida vapenhuset finns en del äldre inventarier uppställda. Tex en gammal kista, gamla nycklar (som antagligen hört till någon av de gamla dörrarna som numer inte finns kvar) samt en gravhäll troligtvis från 1100-tal.

Ett stenkast från kyrkan ligger ett mycket populärt och mysigt bokcafé som heter Crea Diem. Miljön består av några gamla torp där även tex konstutställningar hålls och en liten butik finns även där. Själva bokcafeét ligger i en pampig sekelskiftsvilla (tror jag det är). De håller bara öppet någon dag i veckan och när jag var där var det tyvärr inte öppet. Jag är väldigt nyfiken på vilket bokutbud de hyser så jag får nog ta mig dit igen! 

Det finns mycket intressant att besöka i och omkring Od. Dels alla fornlämningar men även andra äldre miljöer så som Ljunga kvarn och Hägna gammelgård, vilken ligger drygt 3 kilometer från Od. Det är en gammal gästgivargård som låg i Hägna och som numer är hembygdsmuseum. Huvudbyggnaden är en framkammarstuga från 1700-tal. Dessa ställen besökte jag inte den här gången utan det ska jag ta vid ett separat tillfälle. Kyrkan och dess miljö (och bokcafeét) är helt klart värt att besöka för de som är intresserade av historia och kulturhistoria! 

 

Alla foton tagna med Nikon Z6 samt 28-75mm f/2,8

Välkommen