Stiglucka till Eriksbergs gamla kyrka
Eriksbergs gamla kyrka ligger ca 1,5 mil öster om Herrljunga och är tillsammans med Eriksbergs socken en fantastiskt intressant plats med en rik historia.
Enligt gammal tradition har Erikska kungaätten haft sin födelsebygd här och det är därifrån kyrkbyn och socknen har fått sitt namn. Kung Erik den Helige grundade kyrkan sägs det och hans son Knut Eriksson fullbordade det som minne efter sin far. Som vanligt vad gäller tidigmedeltida uppgifter är det skriftliga materialet knapphändigt. Trots det är de flesta seriösa historiker överens om att uppgiften stämmer. De arkeologiska indicierna ihop med de skriftliga källor som finns gör det trovärdigt. I västgötalagens konungalängd från 1200-talet kan man läsa att Knut Eriksson dog i Eriksberg. Även den samtida Rimkrönikan omtalar att han dog på sitt arvegods Gate gård i Eriksberg år 1196. I en biskopslängd tillhörande den gamla västgötalagen nämns att biskop Bengt den Gode gav två klockor till Eriksbergs kyrka.
Eriksbergs kyrka
I sina Sagohävder berättar Afzelius om Eriksberg, att konungar och jarlar där hade sina arvegods Gate och Ladås och att trakten då var en ljuvlig och fruktbar ort på stranden av Lida å, som då var seglingsbar upp till kungsgården Gate (vattenbeståndet var betydligt högre på den tiden!). Ännu idag kan man skönja den gamla segelleden i terrängen vid Gate.
Ett stycke söderut från kyrkan finns en plats som kallas Kungsbotten. Där ska Knut Eriksson hållit sig gömd i en grotta under en stor sten. Han flydde sedan till Norge, men återkom och vann Sveriges krona, efter att ha dräpt Karl Sverker på Visingsö. Den stora stenen vid Kungsbotten blev söndersprängd och använd vid byggandet av kyrkan.
Eriksbergs kyrka med vapenhuset i rött trä (byggt senare än kyrkan)
Kyrkan är dendrokronologiskt daterad till år 1153 och är av romansk planform, tornlös och med absid. I en rapport om kyrkan, menar Alf Bråthén att kyrkan i sin arkitektur har påverkats av engelsk mission. Tanken är inte osannolik då traditionen berättar att Erikska kungaättens ursprung finns att söka i de engelska missionärer som kom till Västergötland i samband med kristendomen. I vilket fall som helst är den romanska stenkyrkan i Eriksberg lite ovanligt uppbyggd. Kyrkans långhus anses vara ovanligt långt för att vara av vanlig romansk planform och sydportalen är placerad ovanligt långt österut. Detta gjorde att många ansåg att kyrkan någongång blivit förlängd åt väster. År 1989, när kyrkan skulle putsas om, fick man så möjlighet att göra en ordentlig murverksdokumentation och då visade det sig att kyrkans längd faktiskt är den ursprungliga. Det tolkade man som ett tecken på att kyrkan haft ett podium i väster där kyrkoherren och hans familj kunde bevista mässan (då man vet genom undersökningar av danska kyrkor att denna planlösning tyder på en storman stått bakom byggandet). Man kunde även vid denna dokumentation se att kyrkan legat öde i många år och att stora delar av långhusets sydvägg och västgavel då rasat. Tydligen reparerades kyrkan nödtorftigt för att senare, på 1700-talet, återuppbyggas till sitt ursprungliga och nuvarande utseende. Det är intressant att man redan på 1700-talet ville bevara och återskapa en äldre konstruktion, kanske pga medvetande om byggnadens historiska värde. Kyrkan har genomgått väldigt lite förändringar, men vapenhuset av sten är tillbyggnad som gjorts på 1700-talet. Vapenhuset av rött trä i söder, som inrymmer huvudportalen fanns på 1660-talet då det reparerades. Långhuset har varit försett med tre ingångar (norr, söder och väster).
Vapenhus byggt före 1660. Eriskbergs gamla kyrka
Långhuset mot koret med tunnvalv
Det mest unika byggnadsdraget i Eriksbergs gamla kyrka är dock det vackra och ursprungliga tunnvalvet i koret samt den höga absiden med det lilla korfönstret och den dit upp ledande himlatrappan (eller Jacobsstege som det också kallas), som med sina nio avsmalnande avsatser leder genom den tjocka muren.
Himlatrappa/Jacobsstege är enligt Gamla Testamentet den trappa som förbinder jorden/människorna med himlen/Gud. Jacob såg denna stege som en syn i en dröm.
År 1994 togs de gamla och mycket skadade målningarna – daterade till 1170-1200-tal – fram och konserverades. Sedan dess har målningarna ytterligare märkbart blekts eller i det närmaste utplånats. Målningsfragment finns spridda i hela kyrkan utom på västväggen. Tänk om målningarna hade varit tydligare! Vad otroligt vackert det hade varit! Kyrkan har den mest sammanhängande målningssviten av medeltidskyrkorna i Västragötaland, om än kraftigt blek och otydlig. Den här typen av medeltidsmålningar vittnar om den bysantinska stil som via Italien och Rehndalen nådde Norden under 1100-talets första hälft. Den bysantinska konsten, som spreds via benediktinernas kloster Monte Cassino, var oerhört betydelsefull för det europeiska konstspråket. I boken Medeltida kyrkmålningar resonerar författaren Viola Hernfjäll över att mycket tyder på att målningarna ”kan ha kommit till genom förmedling av (engelska?) benediktinmunkar”. I tunnvalvet finns målning på en lidande Kristus omgiven av Maria och Johannes. På båda sidor om triumfbågen finns helgonbilder. Den ena anses föreställa S:t Erik. Konsthistoriker (b.la Nisbeth) anser att det är troligt att detta är en av de först tillkomna framställningarna av Sankt Erik. Den andra anses vara Sankt Olof från Norge och eftersom Knut Eriksson hade nära förbindelser med Norge anses det rimligt att sammanställa dom på detta sätt.
Långhuset mot läktaren
Altaret är av sandsten och med relikgömma och anses vara ursprungligt. Likaså med dopfunten, som anses ha engelsk förebild. Predikstolen är signerad J.A.J 1574 och anses vara den äldst bevarade i landet. I en brand av prästgåden 1794 försvann en omtalad Nyrenbergs bibel, även en altarduk och den gamla altartavlan är försvunnen. Dessa saker var krigsbyten från 30-åriga kriget.
Kyrkan har haft en av landets mest värdefulla konstskatter i sin ägo: nämligen ett mycket vackert relikskrin! Det relikskrinet som finns i kyrkan nu är en kopia, som föreningen Herrljunga Lions klubb 1992, hjälpte till att samla ihop pengar till, för att få råd att göra kopian. Orginalet såldes år 1875 till Statens Historiska museum för 600 kr! På 1940-talet ville församlingen få tillbaka skrinet men nekades med motiveringen att skrinet är ”ett av de konst- och kulturhistoriskt viktigaste föremålen av sin art”. Skrinet är av Statens Historiska Museum daterat till 1175.
Relikskrinet i Eriksbergs gamla kyrka
Det är ett mycket vackert konstverk tilverkat i ek och klädd med förgylld koppar. Dekoren består av bland annat apostlabilder, djur- och växtornamentik. Skrinet har inskrifter på latin som berättar om vad det har innehållit. Det ska ha inrymt reliker av helgonen Savina och Andreas samt bitar av det heliga korset och Jesu svetteduk. Det finns ett identiskt skrin i Jälas kyrka. En gissning är att de har tillverkats i Frankrike då staden Limoges är känd för liknande arbeten. I den medeltida historiebeskrivningen nämns två relikskrin som skall ha förvarats i Skara domkyrka och där restaurerats av biskop Bengt den Gode på 1200-talet. Möjligen är det fråga om samma skrin som sedan, på oklara vägar, hamnat i Eriksberg och Jäla. Kanske fördes de bort från Skara i samband med reformationen på 1500-talet? Jälaskrinet är dock enligt tradition skänkt till församlingen av heliga Birgitta. På flera ställen har jag läst att man menar på att skrinet är en kungagåva från Bengt den Gode eller att någon ur den Erikska ätten skänkt skrinen till Eriksberg och Jäla kyrkor. Eller så är de ett krigsbyte? Det går inte att säga med säkerhet var de kommer ifrån. Skrinet i Eriksbergs kyrka omnämns inte i inventarielängder förrän 1711. Förklaringen där kan vara att det efter reformationen inte användes längre och förlorat sin betydelse.
Strax norr om kyrkan finns en offerkälla som kallas Erik den Heliges källa. Andra namn som nämn i källorna är St Birgittas källa och Gullekällan. Detta tyder på att kyrkan är byggd på den forna hedniska offerplatsen.
Erik den heliges källa
När den nya kyrkan blev byggd på 1880-talet var det meningen att den gamla kyrkan skulle rivas eller användas till andra ändamål. Vi bör vara tacksamma för att så inte blev fallet! 1978 återgick kyrkan helt till den gamla rollen som församlingskyrka.
Alla foton tagna med Fujifilm X-T2 och 18-55 f2,8-4
På jakt efter kulturhistoria 
Pingback: Marums kyrka – På jakt efter kulturhistoria