Att komma till Äskhults by (eller Eskholt som de hette förr) är verkligen som att kliva in i en annan tid – här kan man säga att tiden har stått stilla i 200 år.

Detta underbara ställe som är ett kulturreservat och kulturminnesförklarat, ligger ca 2 mil från Kungsbacka. Det ligger vackert på en höjd ovanför Svinsjön. Jag åkte buss hit (bussarna går med glesa mellanrum) och hållplatsen heter Axtorp. Sen är det två rejäla, branta backar som väntar innan man är framme vid byn.

En vacker fägata leder fram till byn och när man är framme är det fritt fram att strosa runt bland uråldriga stengärdesgårdar och timrade, omålade stugor, som har den här nästan silvriga glöden i träet. Jag var här efter säsongen, så stugorna och cafét var stängt men det är öppet att vandra runt i omgivningarna och ta en promenad på någon av de fyra kulturstigar som finns runt om byn. När de har säsongsöppet är det ett livligt besöksmål och många olika typer av evenemang anordnas tex midsommarfirande, en sista gång i december har de öppet för julfirande, man kan testa på att stöpa ljus eller kärna smör, titta in i stugorna, se jorden brukas på gammalt vis, äta hembakat i kaffestugan osv.

Platsen har varit boplats för människor i tusentals år, man har tex hittat matlagningsgropar från bronsålder. Byn som sådan omnämns på 1600-talet i en handling som utfärdades vid Kolla ting i Kungsbacka och där man uppger namnen på ägarna till de fyra gårdarna. Själva namnet Äskhult härstammar från 1592 och skrevs då Eskholt. Troligtvis kommer namnet från de många askträd som växte där och som användes som djurfoder.

Byn består av fyra gårdar (Bengts, Derras, Jönsas och Göttas) och totalt 11 byggnader. Byns karaktär (tät gårdsbebyggelse samlad kring ett gemensamt torg) är typiskt 1700-tal och har behållit sitt utseende mycket eftersom byggnaderna aldrig flyttades ut till markerna vid storskiftet eller laga skiftet 1861, byn förblev alltså oskiftad. Kortfattat kan man säga att laga skiftet innebar att bonden och gården fick flytta med till den mark man blev tilldelad. Detta var ett led att effektivisera jordbruket då alla mark gården ägde samlades på samma yta och inte utspritt som det var tidigare. En konsekvens var dock att byn splittrades. Så gårdarna i Äskhults by ligger kvar på sina ursprungliga platser vilket är unikt i Sverige. Byns läge, uppe på krönet av en skogsbevuxen höjd, är också karaktäristiskt för en äldre bylokalisering.

Enligt gamla bouppteckningar hade varje gård i snitt en eller två hästar, fyra till sex kor, en kviga och en stukakalv, höns och svin. Vissa hade också får eller getter och under 1700-talet fanns även oxar. I sann anda för att bevara byns ålderdomliga karaktär håller sig Äskhults by även i dag med en mängd olika djur, tex åsbohöna, linderödsvin, belgisk häst, texelfår, suffolkfår, fjällnära ko osv. Kulturstigarna runt byn går igenom flera olika hagar och betesmarker där djuren vandrar fritt.

Husen får kontinuerligt underhåll och istället för traktorer brukas markerna med hjälp av hästar. Äldre lantsorter av korn, havre, råg och lin vajar för vinden på byns åkrar. Här blommar också gamla åkerogräs som klätt och blåklint – arter som nästan helt försvunnit i det moderna jordbrukslandskapet. På gårdarna odlas också olika typer av blommor, örter och frukter. Så vår/sommar är väl egentligen den bästa årstiden att besöka Äskhult. Därför tänker jag definitivt göra ett nytt besök i april/maj när de öppnar igen för säsongen!

Människorna i byn

Bengts gård är uppkallad efter riksdagsmannen Bengt Pehrsson, som var riksdagsman i början på 1800-talet. Bengt Pehrsson flyttade hit 1785. Han ansågs som en av dåtidens kunnigaste odalmän, en fri bonde som ägde sin jord, i Norra Halland. Det nuvarande manhuset, som ersatte en äldre stuga, är den yngsta byggnaden i byn och byggdes 1850 av Bengt Pehrssons sex sonsöner. Ladugården däremot, är från första delen av 1600-talet och troligtvis byns äldsta byggnad.

1902 sålde Petter huset till sin son Anders Pettersson. Anders överlät 1907 huset till sin dotter Albertina och hennes man Johan August Andersson, Göken, från Gällinge. Johan August kallades för Göken, eftersom han bodde vid Gökenskulle innan han flyttade med Albertina till Äskhult. Deras dotter Hanna blev kallad Göka-Hanna ända tills hon döpte om sig till Hanna Göök.

När Johan August kom hem från Amerika 1914, byggde han till manhuset med en snedtäcka för att göra köket större. 1958 såldes gården till Göteborgs stiftsnämnd. På sommaren är det i denna byggnad som kaffestugan huserar.

Jönsas gård består av ett manhus och en ladugård. Manhuset flyttades dit 1970 från gården Timmerås i Förlanda. Det äldre bostadshuset hade brunnit upp år 1953. Ryggåsstugan är Förlandas enda återstående byggnad av den här typen.  Alla manhus i byn var ursprungligen av den här karaktären, men har alla byggts om till framkammarstugor om de inte har ersatts av ett nytt manhus som Bengts. Alla föremål är placerade enligt en bouppteckning från 1786 och visar hur vardagslivet kunde se ut. Det enda som finns kvar i original är vävstolen, eftersom manhuset brann 1953. Vävstolen stod nämligen ute i ladugården vid tiden för branden.Bakom ladugårdsbyggnaden står en tröskvandring som köptes 1892.

I över 100 år bodde tre generationer Jöns Jönsson i Jönsas. Och de var kända för att vara elaka. Värst var tydligen Jöns Jönsson som köpte gården 1734. Folket i byn var livrädda för dom. De drog minsta lilla sak till tinget och fick alltid rätt i tvistefrågor. I ett tingsprotokoll från 1744 kan man läsa att en torparepojke från Lilla Äskhult var ute och vallade sin ko när hon råkade komma in på Jönsas marker. Jönsas 13-årige son ”bussade” hunden på torparens ko som blev ihjälstressad och dog. Torparen vågade inte kräva ersättning men pratade med folk på bygden om det hela. Detta gjorde nämndemannen rasande och stämde torparen till rätten. Och trots att två personer från byn fanns som vittne, vågade de inte vittna på tinget utan torparen fick istället betala hela rättegångskostnaden.

Göttas gård är tidstypiskt kringbyggd och den bäst bevarade gården. Den består av manhus, ladugård, stall och ”huggehus” som är en snickarverkstad och vedbod. Manhuset var tidigare en ryggåsstuga med torvtak, men byggdes om till framkammarstuga på 1800-talet. När Anders Persson från Gödatorp i Gällinge köpte gården år 1755, fick den namnet Göttas. Den första kända ägaren omnämns i en skattelängd från 1630 och hette Amund Andersson. De sista personerna flyttade från gården 1945 och det var bröderna Albin och Aron.

Kristin föddes i Göttas. Föräldrarna hette Erich Andersson och Gunnila Andersson. Gunnila var troligen över 50 år när hon födde Kirsten som hade sju syskon. Kristin levde mellan 1722-1745. Anledningen att hon dog var för att hon blev halshuggen på Älvsborgs fästning. Hon var anklagad för barnamord. Kirstin jobbade på säteriet i Smedstorp och hade enligt rykten fött ett oäkta barn, efter att hon sannolikt blivit våldtagen av sin husbonde som hon tjänade piga hos. När hon nekade till detta togs hon av länsman till närmaste gård. Där lät han tre ”förståndiga hustrur brösten på henne mjölka”. Eftersom det visade sig att hon hade mjölk, bestämde sig länsman för att häkta Kirstin och fortsätta förhören. Kirstin var då 21 år gammal. Hennes mor bodde kvar i Äskhult men hennes far var död. För att inte stötas bort av familjen, valde hon vad hon trodde var enda utvägen – att döda sitt nyfödda barn. Tack vare Gustav III, inrättades en lag som gjorde att detta stoppades. Unga kvinnor kunde föda barn på okänd ort utan att behöva namnge fäderna.

Derras gård kallas så efter ordet grannens och har alltid haft det namnet. Manhuset har troligtvis från början varit en högloftsstuga. Tidigare fanns det ytterligare ett manhus på gården. Johannes Svensson hette den man som flyttade hit 1820, när han gifte sig med dottern i huset, Kristina Pehrsdotter. Johannes och hans son Anders var skickliga snickare, svarvare och målare. 1875 tog Anders söner Johannes och Olof över gården. Olof var träskomakare och hade fem barn och Johannes hade åtta barn. De bodde trångt och barnen fick sova under vävstolarna. Olof hade alkoholproblem och fick flytta efter några år. Han blev då torpare under sin bror. Men även Johannes söp och tvingades lämna gården som såldes på exekutiv auktion. August Andersson i Kungsbacka köpte gården för 2000 kr. Efter ett par dagar skrev han över köpet på Petter Olsson. 1906 ärvde hans änka Johanna och sönerna Carl och Gottfrid gården. Carl utvandrade till Amerika och dog där i spanska sjukan 1918. När mamman dog 1929 blev Gottfrid ägare till gården. Han var ungkarl och lämnade inga barn efter sig.

Han bor kvar i byn nästan ända till sin död 1964. Han dör i tuberkulos 68 år gammal.

 

Det här är ett besöksmål som är så värt att besöka! Är man inte intresserad av själva byn kanske naturstigarna är av intresse, alternativt någon av alla de aktiviteter som anordnas. Jag kommer definitivt att besöka detta ställe fler gånger! 

 

 

Alla foton tagna med Fujifilm X-T2 och fujifilm 18-55mm f/2.8-4

 

Välkommen till Photo hunter