Lite info om den medeltida romanska kyrkoplanen

Mer än 98% av alla stenkyrkor som uppfördes i Västergötland under medeltiden är av vad som kallas romansk planform (se ritning nedan). Detta är absolut inte unikt för Västergötland, så här byggdes tusentals kyrkor över hela den romersk-katolska världen fram till 1200-talets början. De varianter som förekom var med eller utan absid och torn. Utan undantag ligger koret alltid i öster och det eventuella tornet alltid i väster. Sakristia och vapenhus tillkom i allmänhet från 1300-talet och framåt. Kyrkorummet har sin förebild i Salomos tempel i Gamla Testamentet. Det var uppdelat i två delar, i det heliga och det allra heligaste, i långhus och kor. De flesta inredningsdetaljer och utsmyckningar är väldigt symbolladdade. Vanligen kom man in i kyrkan genom en dörr i långhusets sydvästra del. Ibland fanns det även en dörr på motsvarande plats i norr. Kyrkans huvudingång låg dock nästan alltid i söder, vilket är ett typiskt skandinaviskt drag. Dopfunten stod på ett podium i långhuset mitt för dörren. Kvinnor och män satt uppdelade, kvinnor i norr och män i söder. Valv av sten eller tegel var ovanliga under tidig medeltid, sådana uppfördes först under 1300- och 1400-talen, istället var det vanligt att man såg takstolarna. Ca 10% av landskapets romanska kyrkor hade västtorn. En bit upp i tornet fanns ett rum där kyrkans patron och familj kunde bevista mässan (detta skedde främst under tidig medeltid). Detta rum kallas empor. I tornet, under golvet, fanns ofta en patrongrav. Där fick kyrkans första ägare (var vanligen den som bekostat bygget) begravas. Annars var det ovanligt med begravningar i kyrkorna under medeltid. Det var i princip bara biskopar, medlemmar i kungafamiljer och någon enstaka sockenpräst som blev begravda under kyrkogolven. Vid långhusets östra kortsida, fanns det vanligen två sidoaltare. Det norra var nästan alltid tillägnat jungfru Maria och det södra Sankt Olof, någon av apostlarna eller kyrkans skyddshelgon. I stadskyrkorna och domkyrkorna fanns det även små sidokapell, vilka uppfördes bland annat av förmögna privatpersoner. Koret var skilt från långhuset av ett staket, s.k korskrank. Öppningen in till koret kallas för triumfbåge och var ofta välvd. Över den placerade under högmedeltiden ett triumfkrucifix som ofta var i naturlig storlek. Taket i koret var nästan alltid från början välvt, medans det som sagt först under 1300- och 1400-talen välvdes i långhuset. Längst i öster stod kyrkans högaltare som gärna skulle innehålla en relikgömma. På altarskivan ritade biskopen korstecknet då altaret invigdes. Absiden som finns i vissa kyrkor är framförallt ett kontinentalt drag och rakt avslutat kor ett brittiskt. Det var vanligt att koret hade kalkmålningar och ett vanligt förekommande motiv var majestas domini, vilket innebar att Kristus framställdes som en segrande konung. Detta till skillnad från de gotiska triumfkrucifixen där han oftare framställs som ett sargat tortyroffer.

Romansk kyrkoplan

Tillbaka till Kinneveds kyrka: Kinneveds kyrka

Välkommen till Photo hunter