Bokenäs gamla kyrka ligger i Uddevalla kommun och är byggd på en gammal kultplats från sten- och bronsåldern, det finns offerskålar strax utanför kyrkogårdsmuren. Den är uppförd på en smal bergavsats och har ett dominerande läge i landskapet. En lång brant väg för dig uppåt mot kyrkan. Den är troligtvis uppförd innan 1100-talet. Namnet är för första gången dokumenterat 1388 i ”Den röde Bog”. Kyrkan har kvar flera ålderdomliga drag och när du stiger in i kyrkan slås du av känslan att föras tillbaka åtskilliga århundranden i tiden. Det första som slog mig var den speciella, påtagliga lukten av en blandning av trä och kall sten (antagligen på grund av att kyrkan saknar värmeinstallation). Det är det närmaste jag kan komma i beskrivning. Den enda kyrkan som har kommit i närheten av detta är nog Suntaks gamla kyrka

 

Namnet Bokenäs härleds ur bokträd och näs. Halvön var nämligen skogsrik, särskilt på lövträd såsom ek och bok. Några mindre bokbestånd finns ännu kvar, medan eken till större delen försvann genom avverkning för skeppsbyggen redan före denna Bohuslän blev svenskt. Vid kyrkan står ett mycket ståtligt gammalt träd, som jag gissar på är Ask (?) men då jag är ytterst okunnig om olika trädsorter (även om jag älskar träd) så vågar jag inte säga att jag är helt säker! 

Kyrkans skyddshelgon var Sankt Nikolaus, senare tillkom även ett altare för Sankt Botulf och kyrkan kallades även Sankt Botulfs kyrka. De ålderdomliga dragen gör att kyrkan känns mycket genuin. Till exempel så hade kyrkan inga fönster på norrsidan förrän 1836. Under medeltiden trodde man nämligen att mörkrets makter kom därifrån. Det finns fortfarande ingen elektricitet installerad i kyrkan och den romanska grundplanen är helt bevarad. Förutom tornet och vapenhusets tillkomst är den enda förändring i planlösning som gjorts är att man har förstorat de gamla rundbågiga fönstren till fyrkantiga gluggar. Mellan långhus och kor öppnar sig muren i den låga, 2,3 meter breda triumfbågen. Bokenäs ihop med Resteröds kyrka är de end i Bohuslän som har denna bevarad. Det finns en ingång genom vapenhuset i väster och en gammal ingång genom sydportalen i koret. Denna har en omfattning av 8 stycken stenar i täljsten, av vilka sju är prydda med ett stjärnformigt karvsnittsornament. Dessa stenar har varit till hjälp när man åldersbedömt kyrkan. Den rakslutna formen på portalen är en norsk företeelse under den romanska byggnadsperioden. Sydportalen var prästens egen ingång. Karvsnittsdekoren tyder på engelskt inflytande och denna typ av ornament föreommer närmast i Tegneby kyrka samt på en dopfunt i Resteröds kyrka, även en dopfunt i Fänneslunda kyrka i Västergötland har detta ornament. Både västingången och sydingången är medeltida. Sakristia saknas, senare har absiden använts till detta. 

 

Inget tyder på att det skulle ha funnits en tidigare kyrka på platsen. Utmärkande för kyrkoplanen är det kvadratiska koret och den mycket djupa absiden. Koret och absidens längd tillsammans utgör en tredjedel av hela kyrkans längd. Placeringen av altartavlan (som storleksmässigt helt klart inte är gjord för absiden) har fått placeras utanför absiden och har på så vis gjort så att absiden har gömts och blivit lite som ett eget rum och denna tjänade ju som sagt senare som sakristia då kyrkan saknar sådan. 

Absidkyrkorna hade en ganska kort blomstringsperiod och var färre än de med rakslutet kor. I Norden förekommer de vanligtvis i lite rikare kulturbyggder. I Norge och forna norska Bohuslän förekommer de sparsammare än i tex Danmark och Västergötland. Bohuslän hade under medeltiden 70 st socknar med egna kyrkor. Den medeltida stilen återstår endast i åtta st av dom och förutom Bokenäs är det bara två till som är absidkyrkor (Skee och Bärfendal).

En 1700-tals historiker (Oedman) menar att kaikerna från närbelägna Dragsmarks kloster byggde Bokenäs kyrka och där lät uppföra Sankt Botulfs altare för egen altartjänst. I så fall skulle tillkomsten av kyrkan vara runt 1240-talet. Man tror dock numer att 1700-tals historikern misstolkat uppgiften om altarets invigning. Hans uppgift om Sankt Botulfs altare och där en präst, avlönad av Dragsmarks kloster, har dock säkerligen verklighetsgrund. Kyrkan har dessutom i äldre handlingar kallats Sankt Botulfs kyrka. Vid en undersökning av kyrkan 1976 hittade man även grunden till ett sidoaltare vid östra långhusväggen, vilket är den traditionsenliga platsen för ett Mariaaltare. Samtidigt hittade man en nisch i långhusmuren med en förvaringslåda som är dendrokronologiskt undersökt och är från 1246 och på ovansidan ligger ett ekspån daterad till 1384. Man lade tillbaka lådan i nischen och satte dit en trädörr. Eklådans funktion är oklar men det kan ha varit en relikgömma, men behöver nödvändigtvis inte ha varit avsedd för Bokenäs kyrka.

Kyrkorummet har en väldigt homogen stil, vilket inte är så vanligt. Detta på grund av att det är en och samma person som målat allt. Man har heller aldrig målat om inredningen vilket gjort att man aldrig har behövt försöka rekonstruera den. Inredningen har en tydlig 1700-tals karaktär. År 1770 målades taket av Johan Henrik Dieden. Läktarbröstningen byggdes 1668 och målades av Baltzar Wuchters, men förbättrades senare av Dieden. Samtidigt som Dieden målade taket målade han predikstol, läktarbröst, nummertavlor och bänkdörrar och 1775 målade han altartavlan. Bänkarna härstammar förmodligen från 1600-talet och jag älskar hur ojämna de är och de vackra skavankerna som man bevarat! Sista bänkraden på kvinnosidan var avsedd för torpare och ”inhysehjon”. Alla bänkdörrar har målade blommor förutom bänk nr 7 som bär ett vapen. Detta vapen tillhör familjen von Beetzen. I koret mot norra väggen är en sluten bänk för kyrkoherde och kyrkvaktmästare. I triumfbågen, mot norra muren, står en liten sluten bänk, en klockarebänk från 1753.

Vapenhuset byggdes under 1600-talet och på vapenhuset är byggt ett numera rödmålat trätorn. Det uppfördes 1703, men uppgifterna är lite osäkra. I kyrkans räkenskapsbok går dock att läsa detta och det skulle ha kostat kyrkan 500 riksdaler. 1746 var tornet i dåligt skick och reparerades och 1752 sattes nya gångjärn på tornluckorna. Församlingen slöt också ett kontrakt med rotebåtsman Kallkopf avseende en mer genomgripande reparation. Detta annullerades dock av biskopen som ansåg att byggmästaren Johan Feigel var mer att lita på. Sockenstämman tyckte han var för dyr, men det blev ändå han som 1755 reparerade tornet till en kostnad av 289 riksdaler. Huvudmaterialet i tornet är furuträ. Innan 1703 fanns en fristående klockstapel. 

Altaruppsatsen i senbarock är från 1772 och krucifixet i mitten är mer än hundra år äldre. Krucifixet flankeras av två kvinnogestalter som föreställer Tron (med korset) och Hoppet (med ankaret). Uppsatsen är tillverkad av Johan Joakim Beckman från Göteborg och för det jobbet fick han 180 daler silvermynt. Den fraktades hit med båt från Göteborg till Fiskebäckskil. Uppsatsen målades som sagt sedan av Johan Henrik Dieden. Krucifixet härrör antagligen från en äldre altartavla som i inventarieförteckningen från 1742 beskrivs som förfallen. Själva altaret är medeltida. Predikstolen i rokokostil är invigd 1765. De fyra evangelisterna med frälsaren i mitten som Salvator Mundi finns avbildade. På predikstolens tak ligger lammet med segerfanan. Nummertavlan med blomdekor är troligtvis samtida med predikstolen. I ett sockenstämmoprotokoll från 1766 klagas det på att predikstolen får agera hatthängare emellanåt. Ofoget tycks inte ha blivit helt utrotat för den 4 januari 1828 beslutar stämman att den som hänger sin hatt på predikstolen ska böta två riksdaler till kyrkan. 

Dopfunten är gjord i ek och är från 1756. Den är skänkt till kyrkan av bonden Lars Nilsson på Skaftön.

Läktaren uppfördes som sagt på 1660-talet. När den blev för liten uppfördes en till läktare. Det talades om att göra det redan 1749, men på grund av brist på pengar dröjde det till 1825. Denna läktare togs sedan bort när den nya kyrkan byggdes. Den branta trätrappan upp till läktaren är inget att rekommendera att gå i om man tex har problem med balans eller liknande! Väl uppe på läktaren möts man av samma ålderdomliga känsla som resten av kyrkan ger, träplankorna är ojämna och slitna (och vackra!). Det lilla fönstret togs upp 1836 för att ge lite ljus åt läktaren. Man kan ju föreställa sig hur mörkt det var här uppe innan fönstret kom till, även med fönstret är det mörkt. På läktaren finns en straffstock, så kallad gapestock, bevarad. Den har fothål för fyra personer och är från 1700-tal.

Diskussioner om en ny kyrka hade förekommit redan tidigt på 1800-talet. En insamling hade startat 1840. Inte förrän 1901 stod en ny kyrka färdig och samma år lämnades den gamla kyrkan öde och församlingen anhöll hos Domkapitlet om att få riva den. Vitterhetsakademin förordade bevarandet av kyrkan som ruin. Göteborgs och Bohusläns Fornminnesförening föreslog att de istället skulle ta hand om kyrkan. Ett annat förslag var att göra kyrkan till bygdemuseum, men mot det protesterade församling och prästerskap. Diskussionerna går fram och tillbaka om vad man ska göra och församlingen delas i två läger; de som vill bevara och restaurera kyrkan och de som vill lämna den att förfalla till ruin. Först 10 år senare går församlingen med på att överlåta kyrkan till fornminnesföreningens vård. Men föreningen har inte råd med ens en nödvändig restaurering, så man startar en insamling. Efter ytterligare turer åtar sig församlingen år 1916 själva vården av kyrkan och upptar kollekt för nödvändiga reparationer. Detta är dock inte tillräckligt utan kyrkan fortsätter att förfalla. 1930 utarbetas ett förslag av arkitekt Axel Forsén om omfattande restaurering och att kyrkan åter skulle tas i bruk. Vissa förslag som tex nytt skiffertak och elinstallation avslås av riksantikvarien, men reparationer och underhållsarbeten utförs. I början av 1950-talet förs förnyade diskussioner om att ta kyrkan i bruk igen, samt rivning av nya kyrkan som visat omfattande fuktskador. En ytterligare renovering sker 1957 och kyrkan öppnar för turister och gudstjänster en gång om året. Riksantikvarieämbetet och byggnadsstyrelsen är måna om att kyrkan underhålls på grund av dess antikvariska värde. 1974 enas församlingen och riksantikvarieämbetet om att gemensamt bekosta en ordentlig renovering. Kyrkan återinvigs till sist den 15 juni 1977.

I samband med den renoveringen som gjordes 1976 undersöktes golvet och man tog bort det nyare trägolv som låg över det gamla, allra längst ner finns ett stengolv av granit och kalksten. Stengolvet är till vissa delar antagligen ursprungligt, så som i långhuset medans det i koret är något nyare. Man hittade även stenfragment från en medeltida dopfunt samt flera rester efter gravsättningar varav den äldsta från 1647.

Bokenäs gamla kyrka är verkligen en helt fantastisk kyrka! Det ålderdomliga utseendet, den praktfulla, ljusa och enhetliga inredningen och framförallt den speciella doften som verkligen gör att man känner hur gammalt allt är. Att stiga in genom den medeltida, gamla prästingången som leder dig rakt in i koret är en speciell känsla! Kan varmt rekommendera att göra ett besök vid denna kyrka! Och passa i så fall samtidigt på att besöka Dragsmarks klosterruin som inte ligger så många kilometer bort.

 

Alla foton tagna med Fujifilm X-T2 och 18-55mm f/2.8-4

Välkommen