Skalunda kyrka och Skalunda hög ligger i västra delen av halvön Kålland, Lidköping. Skalund har länge varit ett maktcentrum. Under medeltiden var det ett av Västergötlands åtta så kallade bon eller Uppsala öd. Här fanns kungsgård, som i yngre Västgötalagen benämns Skalander, men det fanns också lagmansgård (vilket indikerar att lagmannen bodde här). Även under järnåldern fanns här troligtvis någon form av hövdingesäte, vilket Skalunda hög är en indikation på. Gamla kartor visar på flera stora gravhögar som har funnits, men som tyvärr inte finns kvar längre. Skalunda hög samt några mindre är de som har överlevt till våra dagar. 

Runt Skalunda och Kålland finns det extremt mycket olika typer av fornlämningar; hällkistor, rösen, gravfält, storhögar, domarringar, stensättningar, skärvstenshögar, hällristningar, skålgropsytor…ja det mesta helt enkelt. Fynd har gjorts och ett av de större och mer välkända fynden är de 16 stycken bronsålderssköldar som upptäcktes 1985 i Sunnersberg, knappt en mil från Skalunda. 

Skalunda hög, vilken faktiskt är Sveriges näst största gravhög, ligger bara några hundra meter från kyrkan. Den är kol 14-daterad till ca 600-talet (alltså yngre järnålder, närmare bestämt folkvandringstid). Den är 65 meter i diameter och 7 meter hög. Storleken på högen indikerar på att någon form av elit (hövding eller småkung eller liknande) ligger begravd här. Den ligger på den rullstensås som på Kållandssidan börjar med Hindens rev och flackar ut vid Råda kyrkby. 

En georadarundersökning genomfördes på högen år 1994 och den visar att högen är uppbyggd i olika lager. Undersökningen indikerade på att det i kärnlagret kan finnas stora flata stenblock i kullens centrum, som kan vara locket på en gravkammare. I närheten ska en mindre hög finnas som kallas Skjolms hög, vilken utpekats som tingställe i en gammal sockenkrönika. Norr om Skalunda hög har det, runt om ett flyttblock, påträffats förromersk och romersk keramik i form av skärvor. Första skriftliga omnämnandet av högen är 1667, då är det kyrkoherden i närbelägna socknen Rackeby som skriver om den. Nästa omnämnande sker 1671 då riksantikvarie Hadorph omnämner ”Skalene hög”. 1704 insamlas underlag för ett geografiskt lexikon över Sverige och då nämns den av prosten Lechander i Sunnersberg. Högen har aldrig blivit utgrävd i våra dagar med våra moderna och försiktiga metoder, men ett utgrävningsförsök gjordes 1761. Det var den unge greven Clas Julius Ekeblad som ihop med en ”hoper bönder och drängar” gjorde utgrävningar på tre olika ställen mellan juli och oktober 1761. Hans dagboksanteckningar finns sparade så utgrävningarna är väldokumenterade. Försöken blev dock fruktlösa och tyvärr resulterade utgrävningarna i att högen blev skadad. Kyrkoherde Sylvester meddelar år 1667 att högen är 12 meter hög. Både greve Ekeblads teckning av högen och Johan Peringskiölds avritningar år 1700 ger en toppigare siluett än dagens kontur. År 1816 fridlystes Skalunda hög. Under andra världskriget användes högen som en observationsplats för luftbevakning. En annan kuriosa är att Selma Lagerlöf lät i sin bok Nils Holgersson besöka Skalunda hög. 

Vem ligger då begravd i högen? Ja det vem man inte, men det finns en hel del sägner och myter kring högen, vilket inte är så konstigt då sådana här saker gärna tenderar att det bildas myter kring dom. Bland annat finns en sägen som handlar om att det finns en stor skatt av guld och silver som en sjökung kallad Racke rövat under sina vikingafärder. Han ska enligt sägnen ha bott i närbelägna Rackeby och haft en vikingaborg där gården Storegården nu ligger. Vart hundrade år vid midnatt på skärtorsdagen öppnar sig Skalunda hög så att den som vill kan ta för sig av skatten. En annan mytbildning kring högen är att Beowulf skulle ligga begravd här. Beowulf var en nordisk hjälte och sagokung och son till en landsflyktig krigare av sveaätten. Det är en saga eller ett så kallat kväde, men det har debatterats huruvida det finns någon sanning och om Beowulf har funnits (och debatteras nog på sina håll fortfarande). Det var i alla fall arkeologen Birger Nerman som lanserade denna teori 1956 och den var redan då väldigt kontroversiell. Att det är en viktig person som ligger begravd här är i alla fall de flesta överens om. 

Skalunda kyrka har ett mycket ålderdomligt exteriört utseende, dock så är insidan väldigt omgjord genom årens lopp, vilket har gjort att insidan förlorat sin ålderdomliga prägel. I början av 1800-talet talade man om Skalundas ”mörka, gamla och besynnerliga” kyrka. Och det ändrade man tyvärr som sagt på då kyrkan nu upplevs som mer modern invändigt. Kyrkan är en av Skara stifts äldsta och är den äldsta på Kålland. När takstolarna undersöktes visade det sig att virket fällts år 1145, så några år efter det är kyrkan troligtvis uppförd. Man tror att kyrkan uppfördes under engelskt inflytande då detaljer och arkitektur tyder på det. Den är byggd i sandsten från Kinnekulle. Redan under medeltiden revs koret och ersattes med ett nytt med rakt koravslut. Valv slogs på 1400-talet, tyvärr revs dessa samt triumfbågen på 1800-talet. Vapenhus och sakristia tillkom samtidigt som valven. Kyrkan har haft målningar från 1466 signerade Nils Håkansson (Nils Haquini) från Vadstena. År 1670 var korvalven fortfarande smyckade med målningar. Dessa har troligtvis vid senare tillfälle blivit överkalkade (som ju var vanligt, särskilt på 1800-talet) och sedan när valven revs så strök de med för alltid.

 

Kyrkans vackra medeltida dopfunt, jämngammal med kyrkan, såldes till Statens Historiska museum på 1870-talet. Den tillhör en grupp funtar som kallas Skalundagruppen och består i regel av en rund cuppa med mjukt rundad undersida och har en kolonnbaserad fot. Cuppan domineras av en palmettranka med palmetterna omväxlande vända uppåt och nedåt längs en vågformigt slingrande stam. Skalundafunten själv skiljer sig dock lite åt då den även har figurativa inslag, vilket de andra i gruppen inte har. Andra kyrkor som har funtar som tillhör Skalundagruppen är bland annat Kållands-Åsaka kyrka, Medelplana kyrka, Dala kyrka och Eggby kyrka. Den dopfunt som finns nu är i trä och tillverkad av klockaren Gustav Berg i Rackeby på 1930-talet. Den är i nationalromantisk stil och är väldigt fin, men personligen föredrar jag de gamla medeltida funtarna. 

Målningarna som förr fanns i kyrkan var av bland annat apostlarna med sina namn, avbildade inom medaljonger. Det ska ha funnits likheter med målningarna i Strö kyrka. Troligtvis var det någon av adelssläkterna som hade sätesgårdar på Kålland som bekostat utsmyckningarna. Konsthistoriker Viola Hernfjäll resonerar också om att det är möjligt att Nils Håkansson arbetat för biskopen, som hade en av sina borgar (Läckö) på Kålland. Då målningarna i Skalunda gjordes var Hans Markvardsson (1461-77) biskop. Han var mycket konstintresserad, liksom hans efterträdare Brynolf Gerlaksson (som var den som uppförde biskopsborgen i Husaby). 

Från 1600-talets början fram till 1722 fanns det en så kallad takryttare (ser ut som ett smalt torn) på taket. Klockstapeln är från 1722 och ersatte alltså takryttaren. Lillklockan som hänger där i är från 1200-talet och storklockan från 1533.

 

Invändigt är som sagt kyrkan av nyare slag med nyare inventarier osv. Bänkarna är tex från 1898, men fick nya gavlar 1957 och från samma år härstammar predikstolen. Detta året ersatte man även den gamla 1700-tals läktaren med en ny. Över koret hänger krönet till en altaruppsats från 1700-talets början. Denna kan tillhöra den altaruppsats som Skalunda fick överta av Rackeby kyrka. Dekormålningarna i koret är från 1897. 

År 1871 berättas i ett brev till Vitterhetsakademien att man funnit en runsten i kyrkans golv. Den restes sedan på vad som vid utgrävningar visade sig vara en ättehög. Man hittade kol, aska och brända ben. Den benämns Vg 45 och står fortfarande där, men gravhögen är dock numer ordentligt avplanad. Den är daterad till 980-1015 e.Kr och texten på modern svenska lyder: ”Hragli och Algisl satte denna sten efter Särle, sin fader.” Namnen är inte kända från någon annan runsten. 

Även en annan runsten finns på kyrkogården, denna är dock skadad då det saknas en del av den. Den text som finns kvar lyder: ”…..reste stenen efter sina söner, Sven…..” Den benämns Vg 44 och dateras till 980-1015 e.Kr.

Över porten sitter en liljesten från 1200-talet, som tydligen ska ha en runskrift (Vg 46). Denna är dock så skadad och svårt vittrad att stora delar är utplånad, vilket gör att den inte går att tolka.

I söder finns en ursprunglig kolonnportal med slätt tympanonfält (delen ovanför porten). Stilen visar på normandisk stil, vilken att från mitten av 1000-talet kom att bli stilbildande för kyrkor i England.

 

Västportalen är delvis ursprunglig, men den är senare omgjord och delvis förändrad till fönsteröppning. Porten som sådan har en väldigt intressant historia också. Den kallas Dalbodörren. Detta på grund av att det var genom denna port som dalslänningarna kom för att fira gudstjänst. De hade färdats hit med båt. Det sägs att flera båtar förliste i en storm på väg till kyrkan på 1100-talet och då byggdes kyrkan i Grinstad så att de slapp åka hit. Men varför skulle dalslänningar åka till Skalunda i Västergötland för att fira gudstjänst tänker man kanske då. Jo för att Skalunda bo omfattade hela Kålland samt stora delar av Dalsland så de hade kyrkan ihop med Skalunda under flera århundraden och kom som sagt sjövägen. Det finns ett hamnläge innanför Hindens rev som heter Dalbostaden. Mycket möjligt att det har något samband med detta. Ett bo, eller Uppsala öd som det också kallades är ett samlingsnamn på det jordegods som anslagits till svenska kungars försörjning och hovhållning under början av medeltiden och Västergötland hade åtta stycken sådana. Ursprunget är dock förhistoriskt. Kungen fick använda avkastningen från dessa som han ville, men han fick inte göra något som kunde minska dess avkastning. Vid 1300-talets början ersattes den gamla distriktsindelningen av en ny då man skapade slottslän eller borgfögderier som de också kallades. 

I vapenhuset förvaras en inredningsdetalj i trä. Virket har fällningsår 1289.

Ett märke i relief sitter på utsidan av kyrkan. Detta märke tror man är stenhuggarens märke. Jag missade tyvärr detta så inga bilder att visa därifrån (!!) 

Från kyrkvinden kan man tydligen se takstolarna och man ser då att den bjälke som takstolarna vilar på (remstycket) har en vacker dekorslinga som skurits in i träet. 

Strax utanför kyrkan såg jag en söt liten verkstad med gamla BP prylar. Den får såklart också vara med här även om den inte har något med kyrkan att göra!

Skalunda är ett otroligt intressant ställe med en mycket rik historia. Hela Kålland är fantastiskt, både historiskt intressant och underbart vackert (ett av mina favoritställen i Västergötland). Här finns hur mycket sevärdheter och besöksmål som helst. Kan varmt rekommendera att komma hit till Skalunda (och åka runt på Kålland och se allt annat som finns att se).

Alla foton tagna med Nikon Z och 28-75mm f/2.8

eVälkommen