”Härlanda kyrka, Göteborgs äldsta kristna minnesmärke. Uppfördes under 1100-talets förra del. Nedbröts på Gustav Vasas befallning år 1528.”
1925 fann man resterna av Härlanda gamla kyrka. Innan hade man bara få belägg för att den alls hade funnits, varav ett var Gustav Vasas påbud att den skulle rivas. I ett brev år 1692 från rådmannen i Göteborg Lars Böcker till Olof Rudbeck, nämns att ruinen ”ännu för ögonen wisas.” Däremot i Cederbourgs Göteborgshistoria från 1739 nämns inget om ruinen, men några år senare, år 1747, finns dock en markering på en karta av S. Anthelius ”rude af Herlanda kyrka”. Sedan doldes ruinen i ett röse, som med tiden blev överväxt av nypon -och hagtornsbuskar och glömdes bort….
Under 1900-talets första årtionden blev det populärt att satsa på kulturliv i Göteborg, men även utforskande och dokumenterande av stadens äldre historia. Bland annat grävdes Gamla och Nya Lödöse ut och man fann kyrkoruinen vid Färjenäs och även då ruinen efter Härlanda gamla kyrka. Och denna är, jämte några rester i Örgryte gamla kyrka, Göteborgs äldsta kända byggnadsverk (borträknat megalitgravar osv). Anledningen att man återfann kyrkan var stadens expansion. Villor byggdes nära där Stora Härlanda landeri legat (numer ligger den nya Härlanda kyrka på den platsen) och man började ta stenar från ett röse. Namnet på slänten vid berget där den nya kyrkan ligger hade länge kallats för Kyrkbacken och det ihop med de knappa uppgifterna om den försvunna kyrkan gjorde att man undersökte röset närmare. Och då fann man de bitvis meterhöga murresterna av en stenbyggnad.
Nya Härlanda kyrka på den s.k Kyrkbacken. Här låg tidigare Stora Härlanda som var ett landeri
Formen visade att det rörde sig om en kyrka med ett något avsmalnat rektangulärt långhus och ett rakslutet kor i öster. Kyrkan var liten, ca 20×10 meter och de metertjocka murarna av granit var omsorgsfullt behandlade. Även golvet var lagt av sten. Kyrkan hade troligtvis trätak eller öppen takstol eftersom varken huggen sten eller tegel från valv har påträffats. Ingångar hade funnits i långhuset i väster och en i södra hörnet. Skiljemuren mellan kor och långhus hade en trång triumfbågsöppning med halvrunda nischer i väggen ut mot långhuset. Carl R af Ugglas, som var den som ledde utgrävningen, tolkade detta som att det här hade stått två sidoaltare. Nischerna, den omsorgsfulla stenbehandlingen, den raka altarväggen samt portalernas placering har likheter med ett par kyrkor från Norge från 1100-tal. Carl R af Ugglas menade att kyrkan bör vara från denna tid och att den påverkats mer från Norge än från den mer närbelägna stiftstaden Skara. Senare forskning anser att området längst älvmynningen kom i svensk besittning först på 1200-talet, så där kanske är svaret på varför kyrkan inspirerats mer från Norsk byggnadsdesign. Kyrkan hade inget torn och man har inte funnit några rester efter någon klockstapel. Man har inte kunnat lokalisera var fönstren har varit, men fragment av målat glas påträffades i samband med restaurering av ruinen. Frånsett den blygsamma triumfbågen har inga valv funnits. Triumfbågen var endast 1,3 meter bred.
Man påträffade även flera skelett som var begravda väldigt nära kyrkomuren.
De halvcirkelformade nischerna på var sin sida om koringången. Här har antagligen sidoaltare stått.
I dagspressen noterades att utgrävningarna skedde i hast (man ville bli färdig innan den stundande vintern) och det skrevs: ”sällan torde stadens arbetare ha jobbat med mera energi än nu. De unnade sig varken ro eller rast.” Efter att utgrävningen var avslutad iordningställde man en park runt ruinen. En stenmur byggdes runt området och ett träkors restes i koret.
Ingången i väster
När kyrkan övergavs hade den stått på platsen i fyra århundraden. Några ombyggnader hade inte skett och murverken ger därför en god bild av hur andra västsvenska kyrkor kan ha sett ut före senare århundradens utvidgningar. Spåren har visat att då kyrkan rivits och materialet förts bort därifrån användes ruinens stengolv en tid som underlag för bykgrytor innan det doldes av jord.
Här ser man söderingången
Men varför har inte kyrkan genomgått några ombyggnader och utvidgningar? Stora flertalet av våra kyrkor har ju gjort det. Det vet man inte säkert, men troligtvis har det att göra med att Härlanda by kanske förlorade sin betydelse och därmed en del av sin rikedom och ekonomi. Härlanda by har nämligen väldigt länge varit av betydelse, att döma av alla fynd man gjort. Bland annat så upptäckte man 1926, ca 100 meter nordväst om ruinen, ett område med gravar och brandgropar från järnåldern. Fynden visar på en tidig bosättning. Man har även upptäckt gravfält på höjden där Ättehögsgatan ligger idag, spår av odling samt spår efter hus har också upptäckts. Härlanda by låg på en plats där många vägar möttes och det är nog en viktig förklaring till varför byn varit så framgångsrik. Till exempel finns vattenfärdvägar via älven bort mot klippan, mot Partille finns Säveån osv. Att bygga i sten var vid denna tiden förknippat med makt och rikedom, då bara de mest betydelsefulla byggnaderna byggdes i sten (stenhuggarkonsten var fortfarande rätt ny och dyr i Sverige vid denna tid). Till och med samhällets överklass bodde i relativt enkla trähus. Men att kyrkan sedan verkar ha stått still vad gäller utbyggnader och modernisering kan tolkas som att byn som sagt började förlora i betydelse och fick det ekonomiskt sämre. Kanske var det för att platser som Lödöse och Kungahälla kom att bli mer och mer betydelsefulla.
När Nya Lödöse (där nuvarande Gamlestan ligger nu) anlades år 1473 kom staden att skära över gränsen mellan socknarna Utby och Härlanda. Ett sekel senare var båda socknarna indragna och deras kyrkor borta… Nya Lödöse var handelspolitiskt väldigt viktig och redan 1474 hade marken i Härlanda by lagts under staden, men man försäkrade att kyrkan skulle få behålla sin mark. I och med att Härlanda kyrka låg så nära den nya staden ansåg Gustav Vasa att den skulle bli överflödig när den nya stadskyrkan var färdig samt att den kunde lätt kunde nyttjas av fienden vid en belägring. Därmed upphävde han det skydd kyrkan hade fått 1474 och Härlanda socken upphörde därmed 1528. Material från bland annat Härlanda kyrka och ödekyrkan S:t Olof användes till byggandet av den nya kyrkan i Nya Lödöse.
Ruinen ligger inte långt från det som idag kallas Munkebäckstorget och namnet Munkebäck har fått sitt namn av Munkebäcken som är ett gammalt namn på Härlandabäcken. Det sägs att bäcken namngavs av de munkar som vandrade längs vattendraget från klostret i Nya Lödöse till Härlanda gamla kyrka. Numer är bäcken mestadels kulverterad.
Kyrkan används numer som så kallad förrättningskyrka för bland annat dop och vigslar.
Platsen är enligt min mening en av Göteborgs gömda pärlor. Hela området har en gammal och rik historia och området med den omgivande parken är väldigt vacker. Kvar från Stora Härlanda landeri är delar av allén som fanns i landeriets trädgård (man började undan för undan riva landeriets ägor med start på 1930-talet och byggde sedan hyreshus och villor). Detta är en fin och rogivande miljö, så helt klart värt besök!
Del av allén som hörde till Stora Härlanda landeri
Alla foton tagna med Fujifilm X-T2 och vintageobjektiv Rikenon 50mm f1.7 samt Fujifilm XF10
På jakt efter kulturhistoria 